Att ha spenderat en natt i en bubbla.

* P R E S S R E S A *

Okej, då var vi framme vid resans sista natt och den spenderades på det mest märkliga hotell jag någonsin upplevt, på Finn Lough Resort.

Små golfbilar hämtade upp oss vid receptionen och körde oss ut genom slingrande gångar till små, låsta träportar med nummer på. Nummer tolv var min och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men vad som fanns på andra sidan grinden var både häftigt och märkligt och vackert på nåt underligt vis. Ska vi kika?

Vi gör’t.

Där, på andra sidan grinden, låg mitt hotellrum för natten.

En bubbla!

En stor, välvd bubbla i PVC-plast med allt man kan tänkas behöva (förutom wifi) under den genomskinliga ramen. Du måste vara försiktig, sa kvinnan som kört mig i golfbilen och nu visade mig in. Det finns två dörrar här som en liten luftsluss; du får inte öppna båda samtidigt för då går luften ur och allt sjunker ihop.

Åh herregud, tänkte jag. En inflated bubble låter både dyrt och bökigt så det skulle jag försöka låta bli att ställa till med. Räcker med den där brandutryckningen jag skapade på Falkenberg Strandbad med en steamer för nåt år sen.

Det fanns en skön dubbelsäng med värmedyna, ett litet skåp med högtalare och kaffemaskin, ett badrum med toalett, dusch och handfat samt två fåtöljer att slå sig ner i om man ville. Och överallt var det full insyn. Inte för att det fanns någon som tittade in; man var placerad helt ensligt med skogen och ängarna runt sig och såg bara taket på de andra bubblorna, men trots det kändes det lite märkligt i början att vara så … exponerad?

Vi har inga creep här ute, sa kvinnan lugnt. Vi är mitt ute i ingenstans.

Och såklart. Så var det ju.

När man la sig i sängen såg man himlen stor och blå ovanför sig, och jag slår vad om att en stjärnhimmel här måste vara mäktig. Dock var jag alldeles för trött för att vänta på nån form av stjärna alls den kvällen, tog istället en dusch och bytte om för att gå för middag så att jag kunde få krypa ner sen och slockna – trött och lite mör efter tre dagars intensivt resande.

En liten ficklampa fanns på rummet också; att ta med sig när man gick för att äta så man kunde lysa upp sin väg på vägen tillbaka sen – de höll nere på elektricitet för att skapa en så naturnära upplevelse som möjligt, men när vi var på väg tillbaka var det fortfarande så ljust att den inte behövdes.

Och det här mötte mig efter middagen;

ett lysande klot mitt i ingenstans som önskade mig välkommen med sin värmedynsuppvärmda säng och mjuka sken. Visst är det förunderligt?

Jag klädde av mig, kröp ner och lyssnade på ljudbok genom högtalaren tills jag somnade och sov som en stock tills klockan ringde morgonen därpå och det var dags att åka hem. Nu var jag ju ensam vilket gjorde det hela aningen läskigt trots de lugnande beskeden angående bristen på galningar, men att åka hit med nån man älskar och ta någon natt måste vara fantastiskt? Eller ge bort för den delen, det här är precis en sån sak jag hade kunnat ge min bror i födelsedagspresent – en upplevelse att minnas. Som att tälta, fast i ett akvarium och med en vansinnigt skön säng.

Och ja;

snipp snapp snut
så var Irlandsresan slut!

Minnen för livet, helt klart.