Att må bra av ljuset.

Alltså; l j u s e t!

Minns ni ens hur det var? De där vintern som tyckes vara för evigt och som vägrade släppa taget; jag gick runt med dubbla lager kläder och kände mig frusen ändå, var osedvanligt deppig och tänkte att våren nog var en slags hägring – något som kanske inte fanns på riktigt och som säkert aldrig skulle komma tillbaka. Men den gjorde ju det. Den kom. Med solsken som flödar in och får en att inse att man nog aldrig putsat fönsterna i Drömmen, med de där turerna till plantskolan som man fantiserat om under februari och med rabarber som skjuter höjd i odlingspallarna på framsidan. Med allt det där och lite till, och som nu gått över i det vi kallar sommar.

Ljuset är äntligen här.

Och där är Tant med, i allt det där ljusa, fortfarande i sin kropp när bilden togs. Tror hon fortfarande är just där, i soffan, bara att hon inte längre syns. Precis som sorgen finns där, fast den inte har en fysisk kropp.

Och vilken skillnad det blir?

Jag har bytt de dubbla lagerna kläder mot en baddräkt och ett par mjuka byxor, får ha solhatt för pigmenteringens skull och har bytt min Rosenrot mot Maxosol. Drömmen är öppet och jag njuter om man bortser från just denna stund; bakar bröd och kokar pasta och rycker ogräs och funderar på fönsterputsning och sprayar rosorna omsorgsfullt i kvällsljuset och överallt där inne är det mjukt vitt och nästan disigt, inga skarpa kanter eller hårda skuggor. Sommar.

Det är nu man ska leva som om man fått betalt för det; komma ihåg att njuta och sitta på trappan och koncentrera sig på att memorera allt så att man kan ta fram det mentalt sen när vinden piskar och snömodden klafsar under fötterna och solen vissa dagar inte ens orkar gå upp.

Det är nu det sker, vänner. Sommaren. Vad som än annat händer dagar som dessa så är den här.