Att ha mina bilder och Svåra Lenas ord.

För att krydda till det lite här på bloggen tänkte jag att det kunde vara kul att blanda in någon annan, så det här inlägget är skapat på så sätt att jag har skickat lite random bilder från min mobil den senaste veckan till Svåra Lena och så har hon fått sätta texten till bilderna, och alltså blogga. Som mig. Fast som sig själv.

Är ni med?

Här kommer en vecka, som mig, fast genom Svåra Lena.

Man kan vakna och se rufsig och vilse ut, och i teorin skulle det kunna bero på Bloody Marys och kvinnohäng, men egentligen är det bara en tidig morgon i november och man kanaliserar det svenska vemodet. Tyvärr hinner man inte ligga kvar heller, för det är en ”flänga omkring”-vecka och man är säkert redan lite sen.

November alltså.

Ni får ursäkta att alla utomhusbilder får ett vagt emo-skimmer, som om jag vore 16 och lyssnat på Kent på repeat. Det är vädret och ljuset, det går inte att undvika. Men här klipps varken lugg eller överdoseras kajal, jag lovar.

Hurra för inomhus!

Själen tinar upp, livsandarna återvänder och jag kan ta viktiga anteckningar i viktiga block. Är till och med så viktig att jag fått en egen namnbricka i ett snöre, det ni.

Vill hävda att det där minsann inte alls är ett Öresundståg, men vem är väl jag att säga emot en skylt?

Lyckades mirakulöst nog komma på rätt tåg? Men som sagt, det där emo-skimret. Väldigt tystnad – tunnel – avfart (de som vet, de vet).

Jomen det här tyckte jag var en bra bild?

Varm och inbjudande liksom. Välkomnande. Det ser inte alls iskallt och blåsigt ut, nejnej.

Tadaa! Som utlovat: varken snedlugg eller kajalkris här. Förresten, kommer ni ihåg när man var typ 13 och slaviskt följde stiltipsen i Frida och Veckorevyn? De påstod att mönster aldrig fick blandas (för då skulle helvetesgapet öppna sig, eller man skulle iallfall inte få dansa tryckare med Jocke i 8B), och de hade FEL.

Och ja, min skjorta är julröd och ja, det är eventuellt ett uttryck för julpyntslängtan.