Att ha en Batman.

Okej, så här har vi Batman.

Den enda pojken av de tre – även om nu en råkar heta Bosse. Bosse är fortfarande en flicka. Så Batman kommer steriliseras när det är dags annars blir det nog lite kaotiskt här hemma? Men det rekommenderades inte att ha två hanar, så det blev två flickor och så Batman då – som Noah valde. Batman är ”hans”. En lugn, vänlig, stor jätte vars pappa var så stor att jag mest stirrade på honom och tänkte alltså… ska de BLI så stora? där jag stod hos uppfödaren. Och ja, det ska dom tydligen. Och Batman kommer väl, som hane, bli absolut störst.

Där Babba är dominant och ingen jävlas med henne, så är Batman mjukare och inte alls särskilt mycket för att ta för sig i flocken. Han trivs med att mest lalla omkring, ligger utsträckt på trappstegen och väntar på att bli kliad i öronen, tittar mest på flickorna på avstånd och bryr sig inte nämnvärt. Är också den med minst respekt för hundarna – ingen av dom är rädd för hundarna, Babba är fearless, men Batman är mest uppsökande om vi säger så? Han är den som skuttar fram till dom för att hälsa, som kliver över en vilande hund eller som kör upp sitt fejs i Haggis skägg för att säga hej. Med andra ord är han väl den som skulle löpa störst risk för att bli avrättad – men tack och lov finns det INGA sådana tendenser alls. Det är Prosten man får hålla ett öga på som sagt, framförallt om kaninerna rör sig snabbt, men i 99% av fallen är de så långsamma att hundarna liksom inte triggas eller reagerar. Haggis kunde inte bry sig mindre, och Spöket verkar tro att de är bebisar och slickar på dom tills de är blöta. Så kan det gå.

Men Batman är alltså en del av familjen nu, och av flocken, och den Noah håller absolut närmast hjärtat.

En av tre, men en riktigt viktig pusselbit <3