Någon jag en gång älskat finns inte längre.
Egentligen ska man väl stanna där, det finns inte så många ord som säger mer än just dom, men det är sådär med ord och med människor man älskat som inte längre finns kvar – man vill ofta ge dom fler, alla man har, en hel himmel med meningar på vägen. Även om han nog redan är framme. Jag tror ni förstår vad jag menar.
Ni har redan läst om honom; en oboyfärgad, ketchupdoftande artonåring – min första kärlek första! och han är en lika stor del av mina unga minnen som ridlägerdofter är, eller mormors sammetssoffa eller smaken av ouzo från nån annans tunga mot min under bar himmel i nån Smålandsskog jag aldrig kunnat namnet på. Han var den första, den där starkaste hjärtskärande, den som fick mig att dumpa en smal anarkist på det mest likgiltiga sätt bara för att han väntade på mig under en gatlykta utanför Vattentornet en natt i april när luften doftade gräs och jag hutterfrös i vita jeans och magtröja.
Det var sexton år sen. Mer? Kanske mer. Men ungefär. Sexton år sen.
Jag har tänkt på honom i perioder såklart, sådär som man alltid gör med de där man aldrig fick göra färdigt – när jag varit ensam och letande genom åren har jag undrat. Mest hur han mår, hur det gick. Om han blev fast där bland LVU och bråk med polisen eller om han kom iväg och kom ifrån och blev någon annan; nån med nytvättade lakan i sängen och frukosttidning och pickup (aldrig något annat – för mig har han alltid blivit en sån som kört pickup och arbetat med händerna och blivit matt, matt rostbrun i solen). Jag hörde nån gång, för kanske sju år sen, att han hade barn och hade blivit vuxen och samlat ihop sig. Sen inget mer. Tills idag.
Det var Marre som berättade, hon jag var fastväxt med när jag var femton, hon som var en del av det starkaste jag hade – vi var tre; Marre och Emma och jag – och jag älskade henne så intensivt som man bara kan älska när man är femton och sover på varandras golv på uppblåsta luftmadrasser och delar hemligheter och färgar varandras hår. Nu har hon blivit en sån man har på Facebook och tittar in till för att gå igenom alla hennes bilder på leende barn och grillaftnar och äldre ansikten för att se om det finns någonting kvar av den där stråtunna flickan som alltid bar Dr Martens och hade en lösgodispåse (en såndär vit ni vet med färgade cirklar på) i handen, och som nog egentligen känner en bättre än någon annan och som man aldrig riktigt minns varför man inte längre vet något om.
Hursomhelst. Hon berättade.
Han gick bort för något år sen. Min brunögda, slagskämpen, han som bar kvällsregnsfuktiga luvtröjor och hade vita ärr på händerna, som luffarschacks-streck, och som en gång plockade mig påskliljor från parken som förlåt. Någon form av bilolycka och sjukhuskämpande och sen – inte mer. Och med ens blev det så:
att någon jag en gång älskat finns inte längre.
🙁
Kram
Man ska ta vara på dom stunder vi får med människorna i våra liv. Man vet aldrig när det är den sista. Det går inte att vrida tillbaks tiden En påminnelse om att ge allt man har just nu, nuet är det enda vi har. Har mist flera närstående och livet går vidare men det känns verkligen som världen just då stannar för en. Minnena finns alltid kvar! <3
Stor kram till fina dig!
Tess
Livet är ett olösbar gåta.
Kram till dig.
<3
Oj. Det där vet jag hur det är. Fast han som dog var inte min första utan han innan den nuvarande. Trots att vi inte hade kontakt längre när det hände så visste jag ändå när det hade hänt och jag ringde folkbokföringen för att få det bekräftat.
Det är en speciell sak att sörja någon som inte längre finns i ens liv…en märklig känsla.
Ibland är livet svårt att förstå. Kram på dig <3
♥
<3
Kram & kärlek
Vackert skrivet. Kram!
Det blir så ”svart på vitt” när någon som man älskat inte finns längre. Helt plötsligt är de någon som VAR här istället för att de ÄR.
Istället blir det någon som man HAR gjort saker med.
Men de som jag älskat som försvunnit älskar jag fortfarande. Jag älskar dem fast att de inte längre finns. Kärleken är verkligen gränslös, över liv och över död <3
En hemsk känsla. Jag vet hur det känns.
Så fina tankar och ord Du har om Honom!
Ha en fin kommande vecka
Kram
Rakt in i hjärtat. Kram.
<3
Kram
Honom, fast en annan, har jag också älskat. Han försvann, kämpandes för sitt liv, och kom aldrig mer tillbaka. <3
Det där med döden, vad läskigt det ändå är. Min bästa väns storebror Johan dog i en bilolycka för flera år sedan. Det kändes så konstigt att någon jag vuxit upp med och lekt med plötsligt inte fanns längre. Vart tog han vägen liksom?
Sen förra året fyllde jag och min bästa vän år och blev därmed äldre än honom. Min bästa vän blev äldre än sin storebror och vi gick på en promenad utan slut, sparkade stenar och lipade för det är ju så fel. Hur kan man få bli äldre än sin storebror? Varför måste man uppleva dagar där man fortsätter åka fram på livets väg bara för att blicka bak och se de man älskat som inte längre finns, stå kvar där. Och försvinna längre och längre bort i horisonten.
Det där med döden, så himla konstigt, läskigt, skrämmande och sorgligt det ändå är.
Har också de jag tänker på, ibland mycket..ibland då och då..Min undran är där alltid…
Ord man aldrig sade…
<3<3<3
Åh så tråkigt Emma.
Det är konstigt det där, den där sorgen man får när någon man känt och varit nära men som man egentligen inte riktigt känner längre.
Minns era fina stunder när du tänker på honom.
Kram Jinni
Fint. Jag beundrar verkligen din skrivkonst.
Kram!
Kram!
<3
Mycket vackert skrivet!
Du har förmågan att få mig att väsa ”scchhh!” & höja fingret åt alla i samma rum. Du skriver så otroligt fint & får mig såklart att tänka på alla människor, stora som små, som jag en gång älskat & undra. Undra vad som hände sen.
Vacker o känslosamt!
Kram Lena – gott för själen
Det där gick rakt in – du har en förmåga att sätta ord på saker! Sitter här med gråten i halsen….
Jag vet inte hur det är att förlora någon som man älskat tidigare, men väl hur det är att veta att den man älskat kanske inte har det så bra. Se honom på stan, neddrogad… Det värker i hjärtat! Det är ju en sorg att veta att de som man hoppades på, som du säger, skulle ta sig i kragen och göra något av de förmågor de hade. Men så tragiskt att veta att det inte blev så, jätteledsamt…
Vackert skrivet!
Även om det är ett passerat kapitel så vet man att de finns där ute. Tills det oförutsedda sker. En för tidig död av någon man en gång älskade. Det känns i hjärtat. Ett ex som jag var tillsammans med/ dejtade en tid omkom i en bilolycka för några år sedan. Vidrigt! I ett helt annat liv långt från mitt. Men han fanns ändå liksom där, i utkanten. Vet faktiskt inte vad jag skulle göra om min första kärlek skulle försvinna. Vi hade 5 år tillsammans och nu har vi helt separata liv men jag håller ändå lite ”koll” på honom. Något finns där och kommer alltid göra.
Kram
Livet är bra klurigt hur någon som man inte har kontakt med helt plötsligt berör på ett sätt genom att inte finnas mer.
🙁 förtidigt död är aldrig kul.
kram
Åh, så sorgligt. Det spelar ingen roll om det är en människa som för tillfället inte är närvarande i ens liv. Det är en människa som har varit en stor del av ens liv och som plötsligt inte finns där mer. Dina minnen är så starka och bara så där tonårsljuvliga som den där första kärleken kan vara. Kram
Så vackert!!!
Önskar han kunde läsa dina vackra ord!!
Kram Thess
Kram på dig, känner igen mig så i det du skriver <3
Så vackert skrivet!!!
Ännu en påminnelse om hur mkt livet ska levas VARJE DAG!!!
Och du skriver så fint, det är verkligen en påminnelse om hur mkt man kan betyda för ngn annan!!!
Jättekram till dig denna uuuuuunderbara dag!!!
Mia fr Trellehulla
Du skriver så bra!
Rakt in i hjärtat, tack!
Du skriver så fantastiskt fint! Skriv en bok!
När du skriver sådana här texter är du helt fantastisk.
Jag menar inte att du är dålig annars, absolut inte.
Men texter som den här är fantastiska.
kram!
älskar .
Ibland är allt bara så väldigt flyktigt. Åtminstone har vi våra minnen.
Det där gick rakt in i hjärtat, du skriver så himla bra. Kram
Nej..vad ledsen jag blev nu.
Inte alls vad jag hade tänkt mig när jag kikade in hos dig såhär på en paus från jobbet. Nu kom alla känslor fram. 🙁 Min första , allra första, förälskelse gick också bort för några år sedan. Vi träffades på lekis och var bara fem år 🙂 Vi förblev vänner tills han inte fanns mer…
<3
Jättefint skrivet Emma!
<3
Så Vackra ord du skriver Emma..
Genom alla människor vi mött blir vi den vi är
Skickar dig massor av kramar!
Rös av dina ord, igenkänning av den där stora första kärleken som aldrig lämnar oss och som för alltid formar vårt hjärta.
KRAM!!!
Jag har osså mist en av mina första kanske inte största kärlek. Han gick i 7an o jag i 8 an då.
För några år sedan var han på ett dansställe m bl.a. Sin sambo. De blev ovänner o han åkte hem o hängde sig!! Vet ej varför o tror det var en fylle grej som gått snett. Jag blev berörd även om det var typ 18 år sedan vi var ihop på ett oskyldigt vis. Jag lever m min man Micke o vi firar 16 år i sommar.
Ha det bra uppe på terassen o njut av solen!
Kram Birgitta fr Hörby
Jag e likadan o får fnatt o tvingar Micke när jag tänkt ut en ny briljant ide o helst ska den vara klar innan jag kom på den hehe
Jag förlorade ett ganska nyligen-ex i november, han bara föll ihop. Och jag tänkte också att just, någon jag varit så nära, någon jag varit naken och lycklig och ledsen med, han finns inte.
Vi var 23 han och jag då han försvann ur mitt liv, en mörk augustinatt för 20 år sen. I tre veckor pendlade jag mellan hopp och förtvivlan, mest i förtvivlan att det mest fruktansvärda hade hänt. Och i all ovisshet är det ju så att det är bäst veta det mest fruktansvärda än att inte veta alls. Efter en ute kväll och körandes hem onyktert försvann han och hans vän och stor bil ner i älvens vatten och återfanns tre veckor senare, druknade, oigenkännliga. Han var min första kärlek och vid många tillfällen då jag strukit hans hår har jag vetat att jag ska mista honom, men inte hur. Det gjorde jag 4 år senare i en till mig synes onödigt meningslös olycka. han levde intensivt sitt liv och bara några dagar innan han försvann ringde mig mitt i natten och bad om förlåtelse för de ggr han varit dum. I det månskenet den natten visste jag att det var ett farväl för alltid.
Kramar
Katarina i Norr
Stor kram till dig.
Och ett stort tack för dina fantastiska texter som berör mig till tårar.
Kram.
Vet hur det är, fick veta för något år sedan att en gammal vän till mig som sökt hjälp av mig (och som fick det, hans liv blev betydligt bättre efteråt) begick självmord. Även om de inte finns i våra liv längre, så är det en otroligt stor saknad som infinner sig efter att man fått höra att de gått bort.
Hoppas du får ro snart.
Han är nog glad som hade dig, och du hade honom, en stund av era liv. Tror alldeles säkert att han hör dina snälla, fina ord om honom och minns dig där han är nu.
Kram
Dina texter berör. Mycket vackert skrivet, fina du.
Hej!
Kan inte hålla mig brukar inte kommentera men läser här. Du skriver så oerhört vackert. Poesi. Tragisk historia dock. Har det inte slagit dig att du borde skriva en bok eller så? Kanske skriver du redan på något…..Hoppas det. Hälsningar
Emma.
Så oerhört vackert och så oerhört sorgligt.
Den som rört ens hjärtas innersta finns alltid kvar där, den älskar man för alltid om än på ett annat vis.
Kram
Jennie
En exakt likadan historia har jag. Fast den jag en gång älskat lever fortfarande. Det är ju inte så att vi pratar idag direkt men när det är en person som var så viktig en gång så är det en evigt sorglig tanke att han en dag inte skulle finnas längre. Så det kommer faktiskt stunder då jag är tacksam över att han finns där ute och mår bra!
Jag hoppas att orden når honom. Så vackert att jag rös.
Så vackert skrivet! Blev väldigt berörd! Älskar när du skriver så här!
Kramar Jennie
En kram till dig <3
Ja du har verkligen en helt otrolig förmåga att beröra, jag grät lika mycket nu som när du beskriver mötet med din man och hur ni planerade erat kommande liv tillsammans så vackert och så mycket tro hopp och KÄRLEK!!
Det var det finaste jag har läst på länge. Du har en underbar sätt att skriva ner dina känslor. Även jag har haft en vän som inte finns längre, förutom i hjärtat min.
Hittade din blogg idag utav tillfälle.
Kram Sinikka