Det slår mig, allt som oftast, hur mycket jag har att vara tacksam över.
Särskilt efter såna här dagar, i ledighet, som har spenderats i Småland i någon slags älskad röra av hundar och lego och lockighet och morgonfrisyrer.
Jamen ni ser ju bara. Den bilden är nog ganska talande för tiden här; som om man fryst den i en mikrosekund och fått med det mesta. Tage och Lisa och Tant och Tooka i samma soffa; den där hittepåkatten som helt plötsligt ger ifrån sig ett jamande och skrämmer livet ur mig, julpynt, clementiner, en pilatesboll som Buse roar sig kungligt med, en traktor i plast, kuddar – och mitt bland allt det där; en nyss uppstigen jag och en febrig liten skrutt med sin kanin.
Buse, ja. Den lilla stackaren.
Han har pendlat från väldigt hög feber till i princip som vanligt beroende på var nånstans i Alvedoncykeln vi befinner oss, och det var nog längesen jag kände en sådan våg av tacksamhet som över att vi befunnit oss just här, hos mamma, dessa dagar. Med hennes kärlek till Buse som han tar emot med bådar armarna och sänder tillbaka med full kraft; och med tryggheten som det ändå ger att ha en erfaren akutläkare i hemmet som kan lugna ett mammahjärta som börjar slå snabba kaninslag när hennes älskade lockiga plötsligt börjar bli fuktig på tröjan av saliv; som en bebis som börjar få tänder.
Då tar Sockervadds-Göran fram stetoskopet, värmer det i händerna, och undersöker sen Buse med vana fingrar och lugna rörelser.
Även om det här stetoskopet håller tjugo grader så känns det ju fasligt kallt om det nuddar en hud som håller fyrtio säger han med sockervaddsrösten och gnuggar den lilla metallcirkeln mot benet, känner på det, och lägger det sen försiktigt på Buses arm först för att se om temperaturen är okej.
Då vill jag bara kasta mig över honom och kyssa honom på pannan, mer eller mindre. Fantastiska människa.
(Ja, mannen är ju också läkare, men han sysslar med röntgen och tycker att det är skönt att ha ännu en som kan kika och klämma och diskutera diagnoser med).
Men oftast har han ju varit precis som vanligt vår lilla skatt;
stått i hallen med sina Mimmi-öron och räknat pengar, jagat Lisa genom korridorerna, lagt pussel med sin mormor och druckit kopiösa mängder juice. Juice är det enda som funkar när han är krasslig, konstigt nog, så det får han i överflöd. Juice, is, hallon. Hans mormor har inventerat kylen och sen skickat sin man till ICA med en lista på sånt som behöver kompletteras eller har börjat sina, och hennes omtanke gör mig rörd och gråtmild.
Och tacksam.
Det är den där tacksamheten igen.
Och såhär har han somnat dessa dagar;
avklädd och lugn bredvid Koi-Koi och den där käpphästen han fick av mommo och Göran i julklapp och som sedan dess tvunget ska ha en egen kudde och eget täcke när det är läggdags –
och självklart ska en käpphäst ha egen kudde, varför inte;
är vi ändå två vuxna och ett barn och två saluki i sängen kan ett fluffigt hästhuvud på träpinne spela mindre roll i sammanhanget resonerar vi och klämmer ner oss i samma älskade röra, den som ger mig tacksamhetsfjärilar och lugn och kärlek långt ut i fingerspetsarna.
Familjedagar, ledighetsdagar, tillsammanstid – kalla det vad man vill.
Men det är sånt som gör livet så vansinnigt stort.
∞
omlottblus | stylelevel
Det är just såna dagar som gör också mig tacksam! Det var min bloggkänsla igår kväll: Tacksamhet! För man blir rysligt tacksam när man får se barnen uppleva kärlek från andra.. God fortsättning fina du och din familj ☆ Kram från mig
Krya på dig nu, Buse! Ni verkar ha haft en underbar julhelg. Fullkomligt älskar bilden på dig och alla levande människor och djur i soffan! 🙂 Kram!
Jag älskar den där bullrigheten av familjenärhet. Krya på sig Buse.
Tid för eftertanke är underbart! God fortsättning Emma till dig och din underbara familj! Kram Sofia
Helt ljuvliga bilder på Buse! Å sista bilden med Koi Koi och käpphästen!!! 🙂
Mysiga bilder!
Men…vilka helt underbara bilder. Det ser så mysigt ut. Ha en fortsatt bra helg. Kram Anettte
Fy fasiken vad bra du är Emma! Du delar med dig av så mycket fint och det överförs som en känsla till mig. Tusen tack för det!
Vilken underbar soffbild!!
Åh så härligt du beskriver det och med bilderna förstärker du alltsammans! Tanka energi och låt dig fyllas med tacksamhet över livet. De som är oberäknelig men många gånger spännande o fantastiskt!
Hoppas att buse blir bättre såg manen och sockervadds göran utanför maxi tidigare idag med alla hundar. Mannen verkar vara precis så härlig som du beskriver honom, vilken skatt.
Tårarna rinner…du beskriver allt så fint! Krya på Buse snabbt nu!
Har en älskad dotter som är 2 mån yngre än Buse och jag slås av, att det är ju sådär som Buses mormor tar hand om och ger kärlek till sitt barnbarn, jag drömmer om att min (självupptagna) mamma skulle vara mot min dotter!
Här är det mer ”de frånvarande morföräldrarna”. Men utåt sett är det såååå mysigt med sitt enda barnbarn…
Tusen tack för din mysiga blogg ♡
Kram!
Ser ut som ni haft en underbar julhelg, minus feber för busen såklart 🙁
Har du nån aning om var glaskupan med de fina porslinshjortarna är ifrån? Så fiin tycker jag 🙂
Hej! Själva kupen? Ingen aning, kan kolla! Men såna finns på My Tivoli vet jag 🙂
Ni verkar ju onekeligen haft det väldigt mysigt, trots buses febertoppar.. Skönt att ha familjen nära. Väldigt talande bilder.
kram /iris
Aha.. trodde hjortarna o glaskupan hängde ihop först 🙂 Tycker de ser mindre ut än de som house doctor har…?
Det är inte den absolut största versionen, men ändå ganska rejäl (hon har ju två renar i den :))
Naaaw <3 God jul och krya på lilleman 🙂
Vad fint och mysigt! Feber är liksom sånt man har denna årstiden lite då och då, mys ändå! Vilken fin redskapshängare det var i köket, vet du vart den är köpt? Frid! /Anna
Visst är den fin? Den kommer från Slottstallets Möbler <3