Man får ju ingenting gjort när man är hemma och vabbar.
Egentligen har jag mängder att ta tag i; en hel hög med projekt som växer lite dag för dag och som så lätt vill borra sig in i hjärnan och trycka på den där stressknappen.
kom igen nu du har massor att göra skynda skynda du måste producera
Men jag har lärt mig att stänga av den.
En gång i tiden var det så svårt, och det är fortfarande en utmaning. En utmaning men ingen kamp. Tidigare, innan Buse, kunde jag inte ens vara hemma från jobbet när jag själv var ordentligt sjuk. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag hasat mig till en arbetsplats, formad som ett S av ryggskott och hög som ett hus på morfin, och lagt mig i en företagssoffa med datorn bredvid mig för att arbeta.
det är skillnad på sjuk och arbetsoförmögen mumlade jag och viftade bort alla försök att få mig att gå hem.
Duktighetskomplex?
Kanske.
Oavsett vad vi väljer att kalla det så fanns det där, alltid. Ständigt närvarande.
Men sen Buse kom har jag sakta blivit bättre och bättre.
Jag försöker sätta stolthet i att vara där för honom snarare än i att producera åt andra. Jag kan ju inte få någonting gjort, inte med en feberskrutt som sitter i min famn dygnet runt och vill komma närmre. Kan inte. Och jag har lärt mig att acceptera det, att inte slåss mot verkligheten.
Allt det andra får vänta.
De här dagarna, tisdag onsdag torsdag fredag, har världen fått stå på paus. Fått vänta. För att en liten lockig med feberglansiga ögon ska få sitta under min kofta som en koala med armarna runt min bröstkorg och lyssna på bok efter bok efter bok. För att jag är upptagen med att ligga i en säng i timmar med hans kind mot mitt nyckelben och hans sovtunga andetag mot halsen; rädd för att röra mig det minsta fall i fall han vaknar.
Om det är någonting att få barn har lärt mig så är det just det där.
Ödmjukheten inför ens egna begränsningar.
Och självklarheten i att prioritera därefter.
Den där känslan med feberhet panna, tung andedräkt och en liten kille som blev dubbelt så tung bredvid. Den kan jag sakna så det skriker. Jag minns genom dig. Men man älskar dem högt även när de är 190 cm långa, har backslick och skägg också! 🙂 Trevlig helg!
Precis som det ska vara och du beskriver det så bra, körleken till ens barn ger en helt andra prioriteringar i livet.
Det är just det, att låta saker ha sin tid..släppa duktighetskomplexet.. Är jag sjuk så är jag sjuk 🙂 Jag vill inte smitta någon och jag vill inte vara långrandigt hängig..
Så, det är bäst för alla är att man sätter sig främst, det är INGEN som tackar mig för att jag sitter febrig och eländig.
Tror det är viktigt att signalera det till vårt överarbetade samhälle, där sjukskrivningarna avlöser varandra. Vissa kommer aldrig tillbaka. Andra kommer tillbaka, vingklippta, en del repar sig helt, även om jag aldrig mött det. Det är min chef´s uppgift att få allt att flyta trots att jag är borta och det gör ju oftast det 🙂 fast man inte tror det.
Men det tar tid att komma dit…och det kommer med ålder och visdom tror jag. För mig kom det som en ren insikt, en insikt om mig själv. En respekt för mig själv och att låta alla tycka va sjutton dom nu vill, OM de skulle tycka 🙂
Så, bra att du kommit så långt och bra att du är 100 % för din fina Buse.
Gillart 🙂
Kram och fin helg
Så sant. Kärleken i alla de mjuka bilderna på din buse är underbar.
Hos oss är det också vab och allt får stå åt sidan.
Krya på busen å ha en fin helg <3
/maria
Du gör helt rätt som stannar hemma med din lilla Buse. Barnen är det värdefullaste vi har!
Kram Christina
Helt rätt! Ta hand om er båda!
De flesta av oss får andra prioriteringar när moderskapet träder in i ens livet 🙂
Trevlig helg!
Fint! Jag är ordentligt avundsjuk på Busens tröja, en sådan skulle jag verkligen vilja ha! Lite svårt med storleken bara, typiskt!
Rätt prioritering! Barnen är livet och tiden går så fort, så det gäller att ta vara på varje tillfälle vi får!
Hoppas att han snart mår bättre!
Dugtighetskomplex!! Äntligen har jag namn för min”sjukdom” som andra har svårt att förstå!=) Lycka till när du har fått bästa medicin på det; Buse!=) Mina barnen börjar vara så stora att jag har glömt bort hur att säga ”nej” istället ” jo, jag kan arbeta hemma fast pojken är sjuk”… Bra jag..=)
Och tack för fin och rolig blogg. Tine K besök var bäst!=)
Så otroligt klokt sagt. Kram Mia
http://happyvardag.se/2014/02/18/han-dog-lycklig/
AAlltså, hur söt får man vara!!! Gud så söt han är, er buse!! Så bra att du blivit klokare o ”mindre duktig”!!! HAr själv, innan jag kraschade totalt, varit extremt ”duktig”, nu är jag duktig på att lyssna på mig själv o vad jag behöver. Det var tom en sjukgymnast som sa till mig för några år sedan ”du är så duktig, du är tom duktig på att vara sjuk”!!!! (utmattningssyndrom mm) Kram Lisa S i H-viken
Sååå sööööta!!!!! <3
Så sant, så sant. Vår lillkille verkar äntligen ha börjat repa sig efter 5 dagars feber. Själv hade jag laddat upp för en vecka där jag skulle jobba järnet, men ack vad jag bedrog mig! Stapplade hem från bussen i måndags efter lunch för att avlösa mannen som skulle vabba halvdag, istället fick han avblåsa mötet för att samla ihop en febrig fru som bröt ihop på hallgolvet för att feberfrossan och influensan kopplat grepp men även insikten om att det inte skulle bli något jobbat alls inom det närmaste. Schack matt och ändå tänkte jag på jobbet!?! Men efter tre dagar i feberkoma och två dagar av lullaomkring här hemma med lillprinsen som vill bli buren, läst för och försedd med svalkande drycker så har jag också motat bort stressen. Det får ordna sig. Det är ett jobb och det finns kvar på måndag, och min lille syrk och jag har haft fina, om än febriga dagar, tillsammans som finns kvar längre än många måndagar på rad. Hoppas att din Buse också snart är på bättringsvägen. Kram Frida
Där är vi så lika. Du och jag. Men jag har också lärt mig. Genom barnen. Genom egna fysiska förhinder att röra mig mellan varven. Och där vaknar jag upp till vad som är viktigast i livet. För mig. Får mig ödmjuk.
Älskar de sista raderna i detta inlägg!!! Hurra för dom. Och för dig. 🙂
Det är något som alla skulle öva på att göra ibland, låta världen pausa och inse att man måste få vara sjuk ibland. Att man inte är oumbärlig och inte behöver lösa allt på en gång. Det hinns med. Ooo, så svårt. Men jag har också förändrat mig efter jag fått barn. Nu inser jag att det finns liksom inget att göra, bara acceptera läget. Och det gör ingen nytta att stressa upp sig. Ingen alls. Vilka fina uttryck du fångat (som vanligt) hos din lilla buse. Hoppas han mår bättre snart! Kram Maja!
Så sant ♡
Oh! Du är så klok. Jag har fyra barn….är inte alls så bra på det där med att inte vara med och vara överallt när jag är sjuk. När dom är sjuka. När så mkt måste göras. Men jag jobbar på det varje dag. För jag vill också kunna pausa. Utan stress…
Du skriver så vackert och du är så klok!
Kram till dig
/ Jenny
Å, fint!!
Och varifrån kommer hans underbara lilla tröja??
Den är från Zara 🙂
Åh det var kloka ord. Vart kommer busens fina hårblommor ifrån? Med vänlig hälsning, Maja http://www.littlebernard.se
De är från Creative Lounge på den tiden de fanns :/
Tack för att du delar med dig! Det där med duktighetskomplex känns igen allt för ofta. Här är en till som gärna är duktig. Men jag lär mig, försöker lära mig att jag duger ändå fastän jag inte hinner allt jag ”borde” och försöker belöna mig med tulpaner istället.