Jag börjar se ljuset.
Febern har klättrat ner, näsborrarna fungerar hjälpligt och värken i kroppen har mattats av. Det är bara den där hostan som rosslar i kroppen och som får fönsterrutorna att skallra som fortfarande sitter kvar i bröstkorgen.
Jag mår evigheter bättre än i morse.
Och mannen, världens bästa, kom hem med glass igår –
en kasse full med Ben & Jerrys, chips, ostbollar, mineralvatten, lösgodis och alvedon; en såndär kasse man ligger och feberdrömmer om när man av nån märklig anledning blir sugen på salt och fett trots att man knappt kan svälja. Jag satt i fåtöljen som ett vrak med håret rakt ut från huvudet och grävde i den, ivrigt, och satte i mig en hel påse lösgodis och en pizza med 4 sorters ost innan jag fick ge upp och konstatera att mer än sådär kan jag nog inte få plats med.
Och det hjälpte ju, uppenbarligen.
Så idag tog jag glassen med.
Och flickorna har varit det bästa av sällskap.
Mina två älskade, vinterpälsfluffiga kärlekar som mer än gärna ligger pall med mig i en säng och snarkar rakt ner i duntäckena med tassarna åt alla möjliga håll. Man är aldrig ensam med hund, aldrig.
Och på mailen får jag meddelande om att det varit tre inbrott i vår lilla by på bara någon dag och jag frågar mannen de tar sig inte in på dan va? och han säger nej, stryker mig över ryggen, men jag är ändå extra tacksam över att vi har flickorna – de är inte skräckinjagande men de låter och de syns och jag hoppas att det räcker. Och trots att jag inte borde ser jag på Criminal Minds; det ena avsnittet mer grafiskt än det andra; timme efter timme av beskrivningar om hur det ena psychot efter det andra tar sig in i hem där ensamma kvinnor står och dricker vatten eller duschar eller vilar intet ont anande i sin säng, och sen ligger jag med täcket upp till hakan och har gökursögon och undrar om jag inte borde ha tagit den där jägarlicensen ändå när jag hade chansen.
Men iallafall.
Jag ser ljuset, febern har gått ner och där ute i trädgården, precis utanför, är det mest bara vår och nickande snödroppar – inga inbrottstjuvar.
Jag är så gott som frisk.
Jag kunde inre bilderna i detta inlägg och normalt när jag läser ett inlägg av alla i min feed så klickar jag mig vidare…men, jag är tvungen att få se dina underbara bilder på salukisarna så jag har öppnat detta inlägg typ 14 ggr. Och äntligen hajade min webbläsare att jag inte ger upp så jag fick se de störtsköna bilderna!
Tack för Sveriges mest inspirerande men framförallt feel godo blogg!
Krya på dig!!!
Nog har du ju världens bästa sällskap och världens bästa gubbe också. Alla så omtänksamma! Då gör det inte så mycket att man är lite hängig – det kan man gott vara ett tag, men förstås inte hur länge som helst 🙂
Eller hur!? Hund är det bästa sällskapet. Och jag tror att det hjälper även med en liten feg nakenhund när tjuven letar objekt. Det är trots allt enklare att välja ett hus utan rörligt larm 🙂
Krya på dig!
Vad skönt att du mår bättre!! Krya på dig !! Kram Lisa S i H-viken
Min älskade schnauzer fick somna in igår….åh vad jag saknar henne! Krama och pussa dina hundar från mig
Åh. <3
Visst blir man glad för en sån där kasse med godsaker när man är krasslig?! Och omtanken piggar upp en ännu mer än själva innehållet, eller hur? 🙂 Varm kram!!
Om jag hade pengar skulle mitt hem se ut som ditt, ganska så på pricken. Du har hittat precis de ä detaljerna jag letar efter och längtar efter. Det där som bara ser avslappnat ”det blev så” ut men som är genomtänkt och liksom värmer själen bara av att vara. Fint.
Och det är bloggen också. och vovvarna. Lite lika vår italienska vinthund (om än att han inte är i närheten av lika stor eller långhårig). Han sover mest hela tiden med fötterna åt alla håll och vill helst av allt ligga nära nära 🙂
Världens bästa sällskap! Och vilket gott innehåll! Krya på dig!
Min hund har lagt sig i sängen igen. Hon förstår inte varför jag gick upp 🙂 De är så underbara!
När jag läser inlägg som detta, då kan jag nästan längta efter att bli sjuk. Sjukt, jag vet. Men det är ändå något otroligt befriande med att krypa ner under fluffiga täcken och äta glass och titta på timme efter timme av serie efter serie, samtidigt som man svettas ut alla feberbakterier och sen vädra ut allt och bädda rent och känna sig… Jag vet inte, utrensad?
Eller så är det bara min förmåga att romantisera allt som spökar.
Jag kollade alltid på Criminal Minds förr, men har slutat nu eftersom jag inte kunde sova själv i huset. Har ALLDELES för livlig fantasi och bra inlevelseförmåga för det. Men jag saknar den charmiga Dr Reed måste jag erkänna…
Så fint av mannen din! Sådan omtänksamhet. Man behöver få bli ompysslad ibland:)