Jag har fått lite önskemål om att berätta mer om flickorna, och det ska jag försöka. Så jag tänkte att vi börjar väl med Tant; hon som är sex veckor yngre än Tooka men ungefär dubbelt så stor.
Tant är ett bubbelgum till hund; liksom yvig och rosa och sorglös. Jag älskar vinthundar för att de är så lite hund, men Tant – hon är faktiskt mycket hund, hela hon. Där Tooka är svår och djup är Tant flamsig och ytlig, och hon är nog den snällaste saluki jag någonsin mött och som sagt totalt och fullkomligt sorglös. Hon är som en slags guldfisk som tappar minnet för varje varv i skålen, inte för att jag vill kalla henne korkad hon är bara…
… tja.
Som en silkesblond, storögd, tuggummituggande tonåring med rosa plympennor och noll bekymmer.
Vinthundar är ju ingen enkel grupp hundar, om man nu är van vid ”hundar”. De fungerar inte som en brukshund gör, till exempel, de har ingen översvallande vilja att lyda och deras personlighet är mer att likna vid katters än vid svansviftande, ivriga trotjänare. En saluki kan du få att sitta en gång, men sen får det vara nog. Lite så. Och det är det där jag älskar. Den där totala bristen på slampighet som så tydligt finns hos så många andra raser. En saluki älskar sin familj innerligt, men den är inte ägd, och gäster och annat löst folk bemöts med en snabb granskning och sen inget mer.
Och motionen då?
En vinthund måste få springa flera gånger i veckan. Man kan inte promenera eller koppelmotionera en saluki trött. Det är lite därför jag skaffade två, för att jag kan inte motionera en av dom tillräckligt själv och ingen annan ras hänger med i tempot och ger den utdelningen som de har av varann. Får dom springa lösa flera gånger i veckan spenderas resten av tiden på dygnet som ni vet i fullkomlig medvetslöshet på något av hemmets mjukaste ställen. De där flickorna kan sova i ett halvt dygn och mer, och suckar njutningsfullt med benen rakt upp i vädret. (Och ja; springa lös och ingen instinkt för lydnad är en ganska kämpig kombo, det krävs enormt mycket träning när de är unghundar för att det ska gå ihop. Återigen en del av charmen).
Men tillbaka till Tant.
Hon är en stor flicka, större än många hanar, men innan hon växte till sig och under hennes korta tid i utställningsringarna som ung hyllades hon till skyarna av allehanda domare som gav henne den ena topp-placeringen efter den andra. Men sen kom liksom kroppen ifatt henne och hon blev den där långbenta, kraftiga damen hon är idag och domarna hade aningen svårare att placera henne. Inte för att det gör oss någonting, Tant behöver inte vara en champion. Hon är ju vår Tant, den snällaste saluki man kan tänka sig. Och nu den bästa familjehund vi kunde be om.
Jag vet inte om ni kan se det så tydligt på bilden, men Tant (åt höger) väger nästan dubbelt så mycket som Tooka. Hon är så tjock att veterinärer frustar av skratt när de ställt henne på vågen och till och med tar prov för att kontrollera sköldkörteln. En vinthund kan ju inte vara fet. Men jo, Tant är förmodligen Sveriges enda feta vinthund, och så är det med det. Eller egentligen är det väl inte fett, hon är bara väldigt kraftigt byggd. Men oavsett. Det är en stabil madam, och varken ändlösa löpturer, dietfoder eller portionsstorlekar kan ändra på den saken.
Och nu?
Nu är hon lite gammal, det är de båda två, och det märks då och då. Tant har reumatism och äter kortison, men på tabletterna är hon symptomfri och mår bra sen ett år tillbaka ungefär. Nu finns det återigen bara utrymme i henne för det där tuggummituggande, sorglösa och det är ju det vi älskar henne för. Hon var nummer två in i familjen för mig (jag hade flickorna innan jag träffade min man) och jag har aldrig ångrat mig en sekund att jag valde att ta ännu en valp när Tooka bara var runt 16-17 veckor gammal.
Hon är vår Tant, vår robusta älskade lönnfeta saluki, och jag kan inte tänka mig hur flocken skulle vara utan henne.
Vilken uuunderbar beskrivning! Nu blev till och med jag -som inte är en vinthundsmänniska- svårt sugen på en saluki:) Galet vackra tjejer, och imponerande att du skaffade en till så snart, själv har jag behövt flera år på mig att komma över valptiden!!:) Jättebra att du framhäver deras behov, det är alltför lätt att välja ras med ögonen istället för utifrån det man faktiskt kan ge! Kram/tanja
De är fantastiskt vackra dina vovvar, så otroligt eleganta!
Själv har jag en liten staffe som mer liknar en limpa, men nog så älskvärd =)
Djur är livet, hundar i synnerhet tycker jag, ger så mycket kärlek och är riktiga lyckopiller!
Ha en fortsatt fin måndag och ny vecka,
kram Catta
Åh, en dag kanske man skulle våga sig på en saluki… det verkar helt underbart men helt klart annorlunda. jag har en korsning Rottweiler och Flatcoated retriver och det är den värsta blandningen som tänkas kan. En superintelligent stor klump av energi, livsglädje och kärlek. Jag har aldrig ångrat henne och hon är en av de vackraste sakerna som hänt mig. Även om jag tvingades sätta barnspärar på dörrarna till klädkammaren (där vi förvarar katt och hundmat), toaletten (där kattmatsskålarna står), kylskåpet och skafferiet… hon är helt fantastisk. Att ha hund är någonting utav det bästa som finns.
De är så fina dina flickor. Jag har vuxit upp med hund då och då men kan ingenting om att träna hundar till lydnad osv men jag är helt kär i salukis och vill verkligen, verkligen ha en om jag ska ha en hund (eller två) överhuvudtaget. Vill liksom inte ha hund om jag inte har en saluki, då har jag hellre en katt om du förstår hur jag menar. Fråga: Kan man klara av en saluki själv om man går på kurser (som jag bara antar att det finns) med valpen tidigt? Och har alla förutsättningar för rasen i övrigt såklart… Eller är det en jättesvår ras för en nybörjare?
Alltså det där är jättesvårt att svara på. Självklart kan det funka super med en saluki som förstahund – MEN man måste veta att de är inte som andra hundar. Alls. Särskilt inte som valpar och unghundar. Så att även om man har haft andra hundar innan så är det liksom inte samma sak. Jag har ju haft en himla massa raser sen jag växte upp och trodde att jag var ganska förberedd på vinthundsmentaliteten, men den fick jag arbeta mycket med i början trots ”hundvanan”. Det bästa är att besöka så många uppfödare du bara kan och träffa så många salukisar du kan, så att du vet att mentaliteten på rasen passar dig. När du vet hur de är och att du vill ha en saluki (och det finns stooora områden i närheten där hunden kommer kunna springa lös) så är det bara att köra 🙂 Men lydnadskurser är bra oavsett ras, med en saluki får du oftast bara arbeta på ett liteannat sätt. Och komma ihåg att de är jakthundar.
Än en gång sörjer jag att jag inte kan ha hund. Även om jag inte hade varit allergisk så hade det varit omöjligt med tanke på mitt pendlande.
Härlig beskrivning, kärleksfull beskrivning.
En sån superbra beskrivning av vinthundar! Känner så väl igen din beskrivning i vår greyhound. Vi har 1hektar stor inhägnad tomt så här har han att springa på. Det är en härlig syn!!! Tar du promenader med dina dagligen? Det gör jag trots att han säkert får den motion han behöver på våra ”ägor” men JAG måste ju ha min motion också. Älskar våra promenader….
Ja det gör jag, men det är precis som för dig – inte för deras skull 🙂 Promenader kan dom vara utan ha ha.
Dom är ju så fina båda två! Så kul att få veta mer om rasen också!
Kram
Har du några valpbilder att visa på damerna?
Jag är ju uppvuxen med whippets, så jag kan intyga att dom är dom mest kattlika hundar som finns… 🙂
Love it!
Jag är uppväxt med taxar och de har varit små och knähundar utan någon som helst disciplin. Men jag skulle inte velat vara utan dem i min uppväxt. För de har ändå varit trotjänare när man varit ledsen eller bara velat ha sällskap.
Men med din härliga beskrivning blir man ju nästan kär i Tant, hon verkar så härlig.
Kram/T
Vilken underbar beskriving och kärleksförklaring till er Tant, så roligt att läsa. Tack!
Himla kul att läsa ditt inlägg, har själv vuxit upp med salukis. Vi hade som mest fyra stycken samtidigt, en äldre dam och tre buspojkar till syskon. Väldigt olika personlighet på dem alla fyra.
Tack för din härliga beskrivning av era hundar, har själv en Amerikansk CockerSpaniel och som kom till oss för 4 år sedan. Hade då redan ett syskonpar av 2 Amrisar varav den ena gick bort, den kvarvarande höll på att bli tokig av sorg så vi fick ” låna ” en hane av uppfödaren som ersatte och han är kvar än 🙂 Måste bara nämna om det ursnygga paret i utställningsringen, en kostymklädd husse med blond hästsvans som sprang runt med sin mycket eleganta Saluki, de passade så bra ihop. Kram S
Men finaste hundarna! De är SÅ snygga om man kan säga så;)
Får nästan lust att presentera mina också när jag läser dina fina beskrivningar. Det är så kul för alla hundar är verkligen personligheter;) Kul med att få veta mer om rasen.
Det känns som de passar dig så BRA, precis som jag nog är en westiematte;)
Kramar
Adela
Ha ha…inser nu att vi haft en saluki…fast i skepnad av en schäfer. Nu fattar jag, NU. 20 år senare, jag VISSTE att det var något som inte stämde 🙂
De är så fina! Jag tänker på dig när jag stöter på de två beige Salukis som bor här i området. Det är två killar:) Tycker det är en spännande ras med stor personlighet, de ser så graciösa ut. Rasen verkar helt perfekt för dig. Haha, Lykke vår Field Spaniel försökte springa ikapp och leka med en vippet här om dagen. Tillslut stod hon bara flåsade och tittade på hur han sprang:)
Vi funderade och tittade runt i nästan tre år innan tiden var rätt för att köpa hund.
Ha det gott
Kram Maria
Nu kanske jag läser slarvigt men hur gamla är de nu?
Kul att få läsa lite om dina hundar. De verkar fantastiska och egna!
Åh, fina tant <3 du skriver så vackert och levande om de du älskar. Jag längtar till den dagen jag skaffar mig ett eget knippe vinthundar! under tiden har jag kattversionen; Cornish Rex 🙂
Vilken härlig läsning! Så fint:)
Min kommentar har absolut ingenting med hundar att göra men visste inte vart jag skulle skriva om inte i det senaste inlägget.
Jag vill iaf bara tacka dig för din fina blogg. Jag fick ett infall härom dagen och började läsa några av dina första inlägg i bloggen. Jag är gravid i v 11 och upptäckte för någon timme sen blödningar vilket gjorde mig helt förstörd. Jag ska till KK akut imorgon bitti för en kontroll och ett UL men det är många timmar dit och många tårar har redan hunnit fällas. Iaf så kände jag till slut att jag måste göra något annat än att ligga och gråta och oroa mig i min ensamhet så jag startade upp datorn och hamnade efter en stund på din blogg. Jag har läst och läst och skrattat rakt ut flera gånger och oron har kunnat lägga sig lite grann. Jag har läst om hundarna, kärleken till mannen, jobbet och vännerna. Jag har läst om Svåra Lena och hennes dejter med Max och om din Norénliknade första jul i huset.
Tack för att du är du och för att du skriver på ett sätt som får mig att flytta in i din värld för en stund och framför allt för att du låter mig ta del av den.
Kram Malin
Åh vännen, tänker på dig <3
Tant, en härlig fyrfoting tycker jag.
Jag vet inte varför jag gillar den rasen, det är något distansierat över dem som lockar mig.
Jag har en staffe, hon är min skugga, vet precis vad jag vill och kräver av henne.
Hon följer med mig till jobbet, hon går lös överallt, ja förutom Norrtullskorsningen i Stockholm då. Hon bryr sig inte om någon eller något. Hon är glad i alla, speciellt kvinnor och barn.
Jag behöver inte säga till henne vad jag vill längre för hon vet. Men så är hon ju 6 år också och väldigt förståndig.
Det är ju bara så att ett liv utan hund vore trist på många sätt : )
Oj vad jag känner igen det här…! Fast min är i form av en Bull Mastiff dam. Dessa hundar avlades till att gå lösa själva i skogen och vakta mot tjuvjägare..med andra vana att sköta dej helt själva utan någon som chef. Hon stället gärna upp på lite lydnadsträning ibland..men då ska det banne mig vara bra betalt. Älskar den mentaliteten och utmaningen. En vän har två afgan herrar..På pricken lika i din beskrivning av Tant. <3
Vilket härligt inlägg! Hon verkar helt underbar!
Okej, förstår varför jag tyckte Tooka var lite av en kattpersonlighet när jag läste det inlägget:) Jag läser ikapp mig idag och träffade på henne först. Men när jag nu läser dina rader om salukis i allmänhet så är ju min tolkning inte så konstig. Jag har aldrig haft nöjet att träffa någon saluki på närmre håll och känner därför inte till rasen.
Ett lika härligt inlägg var det här:)
Kram
Suz