Och så har vi ju Tooka.
Denna svårmodiga, kyliga dam som kom in i mitt liv som en sur valp från Boden och direkt etsade sig fast. Skillnaden mellan vinthundar och exempelvis brukshundar är extra tydlig när de är valpar och unghundar tycker jag, och med Tooka var det inget undantag. Hon hade verkligen noll intresse för mig när hon kom hem, och man hittade henne allt som oftast i ett annat rum – totalt självständig och i full färd med något som absolut inte behövde mänsklig hjälp. Så där många raser går från extremt närhetsbehov som valpar till mer självständiga individer som vuxna, kan man säga att vinthundar (generellt) går åt andra hållet. Man får liksom jobba för att de ska knyta an, och man får jobba ganska så rejält.
Om Tooka var en människa så skulle hon varit en svår, fransk, plågad fotomodell som skriver mycket djuplodande, svart poesi och röker cigariller. Nu är hon ju ingen människa utan en hund, men där Tant är hundig och sorglös är Tooka långsint, sval och konstant på dåligt humör. Det är inte det att Tooka är olycklig över omständigheterna, hon är liksom bara född missnöjd. Ingenting är särskilt fantastiskt och den enda gången man kan få se någon form av svansviftade glädjeyttring är när man kommer hem (om man inte varit borta för länge), när någon hon känner kommer på besök (helst en man) eller ibland när hon släpat sig ner från sängen och kommer ut i vardagsrummet för att säga godmorgon. Det senare händer inte så ofta, men ibland kommer hon ut med kroppen svassande som ett sladdrigt, lyckligt S och pratar uaw uaw uaw och trycker upp nosen i ditt ansikte.
Man vet aldrig varför eller vad som kan ha utlöst det, man tar bara emot.
Tooka tycker inte om folk i allmänhet eller hundar i synnerhet. Eller barn för den delen, eller närgångna individer, eller grodor, eller regn. Hon har inte ett uns aggressivitet i sig, det är inte det, men hon hyser stort och tydligt äckel och drar sig antingen undan eller sitter förstenad med vilt stirrande blick och snudd på hulkar. Andra hundar är äckliga, folk hon inte känner är äckliga, andra barn är äckliga och Buse är ganska äcklig han med när hon tänker efter. Där Tant kan ta emot timmar av Buse-kärlek sitter Tooka stel som en pinne med bortvänt huvud när han kramar henne. Låt. Det. Ta. Slut. ser man att hon tänker och sen ilar hon iväg och lägger sig under ett täcke istället. Buse har ju lärt sig att respektera det där, och går alltid till Tant när det ska lekas. Bra för båda parter anser Tooka som får vara ifred, och Tant som svansviftande får vara med på upptåg.
Så hon är en diva får man väl säga. Vill inte bli blöt, vill inte bli lämnad ensam, vill inte sova på obekvämt underlag och vill definitivt inte äta nåt fattigt torrfoder. Det senare får hon dock ta. Däremot så älskar hon familjen och de hon känner med stor intensitet – hon behöver inte visa det genom att svassa runt oss hela tiden (vinthundar svassar inte och de följer inte efter genom rummen), men hon vet alltid var vi befinner oss och hon hälsar på oss med kärlek när vi är tillbaka. Dessutom lyssnar hon förvånansvärt bra för att vara saluki och kan i princip gå utan koppel var som helst om jag skulle vilja, men hennes förmåga att vända på klacken och springa åt andra hållet om en hund skulle komma farande gör att hon inne i stan och på andra hundtäta ställen får gå i koppel ändå.
Så det var Tooka. Vår svårmodiga, kyliga, konstant missnöjda lilla ”förstabebis”, hon som tar alla hon släpper in med storm och som har mannen lindad kring sitt lillfinger. Mer personlighet i en hund får man helt enkelt leta efter.
God morgon.
Hade ingen aning om att det är skillnad på brukshundar och vinthundar så det var intressant läsning.
Och hon verkar ju vara en fantastisk dam! Grattis till det.
Ha en bra onsdag!
Vilken underbar och kärleksfull beskrivning av Tooka!
Hoppas du får en härlig onsdag!
Kram
Haha vad skön hon är =)
Jag bara älskar hur du pratar (skriver) om dina hundar. Det lyser tydligt igenom den kärlek du känner för de och den självklara platsen de har i familjen. Härlig!
Härliga svåra Tooka! Jag älskar din beskrivning av henne och förstår att det måste vara en ynnest att få hennes kärlek
Haha! Underbart att läsa!! Det finns en familj i Höllviken som har två vinthundar som jag träffat på stranden ngn gång (nu är det i och för sig rätt länge sen). Den ena går alltid kopplad o är (om jag fattat det rätt?!?!?) lite aggressiv av sig o den andre (den yngre) springer som en toking upp o ner för klitterna!! Det är underbart med hundar! Själv har jag haft min 7,5 åriga labbe i 4,5 år nu, han var 3 när jag fick honom o utbildad ledarhund, men de kunde inte ha honom som det pga olika anledningar. För bara två månader sen kom Rex, en då 8 veckors (också gul) labbevalp in i våra liv! Jag är dock ”bara” fodervärd o han skall bli ledarhund. Det är fantastiskt att bo här nere o kunna gå på stranden o i naturen o njuta med hundarna!! Kram Lisa S
Vilken härlig beskrivning<3
Håller med Inger! Och man förstår vilken bra familj hundarna kommit till när de verkligen ses som de individer de är och får vara sig själva.
Åh, jag skrattade högt flera gånger då jag läste detta 😀 Jag har tidigare varit sugen på att skaffa en Saluki, och nu blev jag sugen på att skaffa en hel farm av dom!
Hihihihi tänkte på dig när jag bäddade sängen med isländska renar 🙂
http://www.islandsmamma.se/?p=17271
HAPPY HAPPY DAY söta fina 🙂
Du kan verkligen skriva. Jag vet precis hur Tooka är efter det här. Författare kommer du att bli, är du redan förresten. Och dina bilder! Fyllda av ren och skär poesi. Så var det inredartalangerna, och allt det där andra, som vi bloggläsare inte känner till. Tur att du är en ödmjuk person.
Skickat 13.46, min klocka är knäpp.
Åhh vilken fantastisk beskrivning på en fantastisk personlighet! Jag brukar också tänka på min vovve ”om hon hade varit människa”. Så himla roligt, kan liksom inte låta bli att låta fantasin skena iväg XD
Men ååå, bara älskar dina målande beskrivningar!
Gör Tant och Tooka till en barnbok!
Underbart inlägg! Och jag kan inte låta bli att tänka att Tooka också är lite av en kattpersonlighet, trots att hon är en hund. Lite avståndstagande, speciellt till främlingar, stor självständighet och inte speciellt lättroad (fast där kan ju katter var heltokiga).
Må gott!
Kram
Suz
Kan det vara så att Tant även låter bli att springa om Tooka stannar och lyssnar? Förstår du.. Alltså, ibland kan det ju vara så att om en hund är olydig så kan den ändå ta efter den andra hundens beteende. Man kan ju bara inte låta bli att älska den där ”kattpersonligheten” som Tooka har. Och vacker är hon – herregud.
Njä. De är ju jakthundar. Om de får upp jakten på något så SKA de ju inte stanna för att jag ropar. Egentligen. Så det får jag alltid ha i åtanke när båda två är lösa och man lär sig pejla av området väldigt bra innan båda släpps. För när båda är lösa triggas jakten ännu mer såklart.
Men de lyssnar väldigt bra och kan vara lösa tillsammans, men jag har bara koppelpli på Tooka. Dvs att jag kan gå inne i stan på en trottoar med henne lös och hon gå kloss vid min sida. Tant är mer flamsig och skulle inte hålla sig kloss intill, men hon skulle aldrig rymma.
Har haft en Husky och det är samma där, krävs otroligt mycket utomhusaktivitet och träning, för det ÄR svårt. Kom det en Hare så sprang hon gärna iväg en liten egen sväng trots att man tyckte att hon lyssnade bra (men det var lite när hon ville).. Men världens snällaste tjej, vem som helst hade bara kunnat ta henne i kopplet och gå, ändå är människor så skeptiska mot Huskys och tror att de är ”farliga”. Så är det ju inte.
Jag gissar att det är Tookas ointresse som gör att hon är lite bättre på att lyda?.. eller helt enkelt inte ser någon orsak till att bara stanna och göra som du säger. Hon trivs väl som det är mest..
åh vilka härliga berättelser om dem och vilka personligheter!
Vilka fina inlägg du skrivit om era hundar, jag här hängt med ett tag så lite tycker jag ändå att jag ”lärt känna” dom genom bloggen. Jag älskar bilderna du tagit till det här inlägget, speciellt det första. Det ser så skönt ut när hon ligger sådär och sover på soffan!
Har läst dina underbara inlägg om Tant och Tooka – fantastiskt, briljant målande beskrivningar. Älskar att läsa det du skriver. Vi har en Schnauzer här hemma vid namn Milou. Börjar tänka på hur i herrans namn jag skulle beskriva honom. Kram Mia
http://happyvardag.se/2014/10/01/att-odla-formagan-att-valja-sina-tankar/
De är så kul att läsa om damerna. Dessa två hundar är dom vackraste & då är jag ändå mer crazy cat lady.
Underbar beskrivning av er Tooka! Vilken läsning minsann:)
Härliga hundar ni har!
Jag undrar vad du gjort med hundarna när du skriver att du jobbat med dom? Har ni gått på flera olika kurser? Eller har du tränat själv? Hur tränar du med dom? Kan tänka mig att du har en hel del med dig hemifrån eftersom du är uppvuxen med massor av hundar runt dig.. 🙂
Hej!
Jag har både gått grundläggande kurser på Brukshundsklubben och tränat själv. Men flickorna har det varit inkallning och anknytning som ha varit primärt.
Haha vilken kul beskrivning.. Det där kunde lika gärna varit skrivet om min ena hund, dock en labrador. Enda som inte stämmer helt är att Pejla älskar mat, jakt, bollar och sin matte – hysteriskt. Annars stämde allt hehe
Åh så härligt du skriver, jag kan riktigt se henne med cigarettmunstycke, lätt bakåtlutad på en divan 🙂 Min dotter har också en Saluki, en hanne på lite drygt ett år som också är helt underbar. Dock inte lika sval som Tooka. Vinthundar är verkligen annorlunda. Fantastiskt vackra i rörelse när de knappt rör mark och sedan så härligt avslappnade när de vilar. Nu är han bara unghund än så länge men redan belevad och på något sätt artig. Förmänskligad kan jag jag se honom som en vacker dandy i antracitgrått som bjuder upp både svåra Tooka som lättsamma Tant till dans……
Åh gud jag älskar henne! <3
Vilken underbar sköning till hund!
Det är så härligt med deras personligheter;)
Kram och en fin helg till er när ni kommer hit till Småland:)
Adela
Fy fan vilket underbart Inlägg! Man vill ju vakna imorgon o vara en Saluki i er familj.