Att kunna pusta ut.

Det gick bra.

Det var en pärs för mammahjärtat att sitta och hålla sin stora, lilla kille när hans kropp blev narkostung och sen lämna honom där på bordet – men det hela gick så himla, himla fort och efter bara kanske en kvart fick jag gå in till honom igen och ligga bredvid honom när han vaknade.

Och nu är han precis som vanligt, fast hörande. Och DET är ofantligt skönt ska ni veta! Vi har testat hans hörsel snudd på hela dagen genom att viska till honom små ord och med förtjusning se att han reagerar och faktiskt hör vad vi säger, och inte bara vi är glada över denna upptäckt utan även Buse själv. Tro det. Att gå omkring och vara halvdöv blir väl ingen glad av.

Och nu sitter pojkarna i soffan igen och läser böcker (det fick ju bli en sväng till bokaffären efter sjukhuset för lite nya böcker) och jag blir alldeles varmtung och mör i hjärtat när jag hör dom. Pojkarna. Tänk att jag har haft en sån tur.

Själv ska jag krypa upp i sängen och ringa runt lite. Vi är inte en sån familj som pratar varje dag, men vi ringer varann då och då och framförallt om vi har något särskilt att bolla, och lite beroende på vad man har att bolla så väjer man vem man ska ringa. Det har liksom alltid varit så; att vi sällan snackar bara för att snacka. Alla är så bra på olika saker; en ringer man för att få pepp, en för att få lugnande ord, en för att få skratta och så vidare. Nu står jag inför lite utvecklingar i bolaget i höst och då känner jag mig lite extra lyckligt lottad över att ha växt upp i en entreprenörsfamilj; det finns alltid någon att få stöd och råd från, någon som varit med förr. Som min pappa (driver företag i rekryteringsbranschen enkelt uttryckt) som alltid har vettiga saker att säga eller min bror (han är bland annat en av grundarna till Citadellet Likvidationer AB och sysslar med att avveckla och likvidera aktiebolag, så det är aaaaaningen mer uppstyrt än det jag håller på med ha ha – men behöver ni avveckla ett aktiebolag är alltså han er man) som alltid är brutalt ärlig och säger åt mig om mina idéer är helt ute och cyklar eller om jag är inne på fel spår. Det är en sorts rikedom det också.

Men.

Alla hemma, allt väl.

Det enda just nu som räknas.