Att föra det vidare.

Igår morse tog jag Buse ner till sjön för att fiska.

Jag är ju själv uppväxt så, med ett fiskespö i handen, och kan knappt tänka på en av mina barndomssomrar utan att samtidigt tänka på glänsande gäddor och taggiga abborrar och den djupa doften av järn från en insjö. Både jag och min bror var fiskegalna och spenderade timmar tillsammans i en båt eller vid en vasskant, och från jag var ungefär 10 till jag var 14 så cyklade jag och grannpojken Joakim till sjön själva varje dag på sommarlovet för att försöka fånga gammelgäddan med outsinlig envishet. Och kärleken till att fiska sitter i, alltid.

Och nu är det Buses tur.

Förra året var han lite för liten och lite för otålig men i år höll han tålamodet perfekt –

och tre stycken fiskar drog han upp från byggan med sitt långa metspö, vilt skrattande. Två abborrar han döpte till Kvick och en mört som lojt simmade runt i skålen innan de fick släppas tillbaka igen.

Det var en helt fantastisk morgon;

varmt och soligt och med stilla vatten, och vi fiskade och fikade och badade i tre timmar – och bara att se honom där på bryggan var som att se nån slags Bullerbyn-scen. Svensk sommar när den är som allra, allra vackrast.

Och på vägen hem passerade vi grannens hästar som stod och svalkade sig under den stora boken, sida vid sida.

Idag sover Buse än, men jag har lovat att vi ska gå och fiska även idag. Dock får det nog bli ikväll, för nu är Kalklitir på väg hit med den nya färgen och jag är förväntansfull som ett litet barn på julafton – Audur lyckades blanda ihop PRECIS vad jag önskade och det bara genom några få inspirationsbilder jag sänt på messenger. Hon är fantastisk, den kvinnan. Eller ja, det är dom allihop.

Så idag ska badrummet målas, och sen ska jag ta en Buse i handen och gå ner till sjön för att se om fiskelyckan är med oss lika starkt den här dagen.