Att knappt kunna vänta.

Idag yr snön utanför och även om det är vackert och lite efterlängtat så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det känns liksom ännu längre tills vi kan slå upp dörrarna till Drömmen och bo in oss nu. Huset står ju där, väntande, och är den enda platsen i världen där jag helst vill vara och igår var jag nästan tokig av längtan och funderade på att packa in hundarna och köra dit bara över dagen, för att få en dos av skog och tystnad och det där andra jag älskar.

Vi skulle kunna åka dit nu också, som i helgen kanske, det är första helgen på länge som hade fungerat. Men vi vet också att det är ganska kyligt innan man fått igång kaminen ordentligt (det är ett stort hus) och även om det finns få saker Noah hatar så är att vara kall en av dom. Han är INTE förtjust i att vara ute om det är för kallt, han traskar runt i tio minuter i snön sen får det räcka, och att då dra med honom till ett hus som är minst sagt svalt en hel helg är helt enkelt inte optimalt. Han är en mycket bekväm herre må ni tro.

Jag är såklart inte den enda som längtar efter vår, jag vet att flera av er också gör det.

Men såhär är det varje år; snön kommer två månader för sent och sen ligger den där med sitt tunna täcke några dagar för att sen smälta bort och komma igen. Vi börjar närma oss den värsta perioden av året, den som alltid gör mig rastlös och lite nere – när precis hela skåne bara är olika nyanser av brunt och där de vidsträckta vyerna inte är vackra längre utan nästan ger en klaustrofobi eftersom vart man än tittar är det ännu mer brunt, blandat med lite grått och med en vind som ligger i sidled och piskar ansiktet.

Åh, jisses.

Då vill jag bara ha lä och skog och begränsat synfält.

Min kropp är lite trött, lite vintertrött och efter-stress-trött, och då SKRIKER den alltid efter Drömmen. Jag vet ju det. Och jag vet också att en helg egentligen inte är nog, jag vill stanna en vecka. Helst i vårvärme såklart, när dörrarna kan vara öppna och grillen dras fram och Buse leka på skeppet bakom huset – men även nu, när kaminen hade fått jobba och man hade fått ha dubbla lager kläder och lägga ut madrasserna på nedervåningen istället för att hålla värmen.

Men det är ju bara jag. Noahs kropp skriker verkligen inte efter dubbla kläder och stuga.

Så jag tillåter mig att längta istället.

Den tiden kommer ju, kanske mycket fortare i år. Det vet vi ju ännu inget om. Vad jag FAKTISKT vet är att vi har en Dröm och den är vår, och den är vår alla dagar när vi känner att vi behöver den. Det är någonting som är på riktigt och som alltid finns där och bara tanken på det hjälper ju till när det är februarislask och brunt och blåser i sidled och man helst vill dra täcket över huvudet och sova lite till.

Men den här perioden, alltså.

Må den gå över fort.