Det är ju annorlunda att resa med barn, som ni vet.
Inga långa timmar i solstolen med slutna ögon, inga timmeslånga middagar, inga shoppingpromenader i staden (iallafall inte med vår yngsta, han skulle inte uppskatta en sån aktivitet), ingen maratonläsning i skuggan. Men å andra sidan får man ju allt det där andra istället; att få visa, uppleva, leva med. Att finna sig själv a n s t r ä n g a sig på en helt ny nivå för en annan människa – så är det väl över lag när man fått barn, men på nåt sätt känns det ännu mer tydligt när man är på semester tycker jag.
Man går varje dag till affären och frågar om det har kommit hinkar till stranden ännu. Man studerar menyerna noga och frågar varann vad tror du de kommer att tycka om? Man introducerar milkshake eller ber om färsk frukt på pinne, man står i en kvart och ropar ksss kssss kssss som en sinnesförvirrad ute på gångstigen för att försöka locka fram en katt, man sitter på knä och kikar på myror, man låter sig bli nersköljd av en hink havsvatten när man precis blivit varm i solen.
Man går dubbelvikt i en barnpool och drar barnen i armarna och låter som en motorbåt, man vaknar alldeles för tidigt och går till frukosten med kuddmärken ännu kvar i ansiktet, man läser böcker om folk som går på pottan eller hur många ben man har i skelettet, man somnar mer trött på kvällarna än man var när det inte var semester och man lämnar varje middag med odefinierbara fläckar på sin vita blus.
Men det är, trots allt, semester 2.0
Vilket fint inlägg! Vi ska resa för första med våra två barn i höst och jag gissar att det blir nått liknande 🙂
Ja precis så! Så fint beskrivet. Fläckigt och allt.