Att ha killar som slocknar på kvällarna.

Livet här är en f e s t som barn, det måste jag säga. Och därigenom också en fest som vuxen, eftersom man i princip inte behöver göra någonting mer än att transportera barnen från ett ställe till ett annat och så roar dom sig själv. Den stora lekplatsen är en höjdare, den får ni inte missa om ni är här (inte så troligt att ni skulle missa den, men ändå) och där finns hur mycket som helst för leksugna ungar att alternera mellan.

Noah vill ju mest åka den STOOOOOA TAKTOOOON och kan sitta där i 20 minuter, utan överdrift. Absolut bäst är det när restan av familjen också sitter med i det där fordonet som inte alls är en traktor utan en jeep – men vem bryr sig om att rätta såna petitesser.

Så där sitter vi och gungar våldsamt (den står på fjädring liksom) tills jag blir lite åksjuk och måste kliva av för att pausa.

Detta är det vackraste jag vet.

En lycklig, sandig unge som har lekt så mycket att han blivit alldeles svettig i håret och kepsen har flugit av. Det är fasiken det finaste som finns, tror jag – just de där rosiga kinderna och snabba andetagen hos en son som är snudd på slut som artist efter att ha klättrat, stojat, hängt upp och ner och ropat mamma! Titta vad jag kan!

Åh.

En riktig liten klätteraga är han, och det har han alltid varit.

Hade jag haft hälften av den motoriken skulle jag hetat nåt med Madame och jobbat på cirkus och haft nån dräkt med fjädrar på rumpan.

Ett stycke lekparks-jag!

Tjock, mjuk sand gör en mamma aningen mindre hispig när äldsta sonen hänger upp och ner två meter bort.

(Topp här, jeans här, solglasögon gamla Monki tror jag).

Sen fick grabbarna syn på den lilla gocart-banan och skulle såklart åka.

De kan väl inte vara så snabba? sa jag till mannen samtidigt som jag stoppade en tiokrona i den lilla racerbilen Noah hade valt ut, och i samma ögonblick som Noah tryckte på gasen såg jag Buse susa förbi. HELVETE vad snabba de var! Så där sprang jag som en galning bredvid en ivrigt gasande Noah som var på väg rakt in i staketet eftersom det där med att styra inte riktigt är hans grej.

Herregud alltså. Synen.

Så mannen fick hoppa upp innan färden fortsatte, så att det blev nån form av ansvarsfull körning.

Så jo;

det är två trötta men lyckliga pojkar som vi lägger här på kvällarna, och med det två tacksamma föräldrar som sitter på uteplatsen och lyssnar på kvällsljuden och pustar ut.

Imorgon är det dags att åka hem igen, men lite tid har vi allt kvar. Och den ska vi försöka ta tillvara på.

I reklamsamarbete med BÖDA SAND