Att ha en egen oas.

Skymning här, på framsidan, är nog det bästa jag vet i det här huset?

Alla blad blir så mörkt gröna och allt är så stilla, och jag kan sitta på trappan och ta en liten paus några dagar från inredningsuppdrag och lägenhetsfix och bara andas och förundras över att de där rosorna planterade vi själva och nu har de ett eget liv längs väggen – och de där kryddorna var nyss alldeles små men väller nu ut över zinklådans kanter trots att jag är där och plockar nästan varje dag. Och här var det ju gräs hela vägen en gång i tiden! Minns ni? Knappt så jag själv minns eftersom det känns så naturligt med stenen.

Som om det alltid varit där.

Visst är det kanske en smula för mycket men vad gör det? Det är jag också ibland. Eller alltid, beroende på vem man frågar.

Så nu har jag några dagars paus här med pojkarna, sen startar arbetet med sovrummet hos kunden och så ska en köksö hittas till köket, kaklet väntar jag på ännu men en köksö och det kaklet kommer bli fantastiskt tror jag, och ja så ska ju en soffa levereras också och lite fler tavlor spikas upp (ska leta ramar på loppis) och sen är bannemig det uppdraget färdigt! Ett så himla kul projekt; älskar när man får gå från noll till färdigt och ta hand om hela den processen.

Men i väntan på kakel och sådär så sitter jag här, på trappan, och njuter av det som kanske är lite för mycket där ute på framsidan.

Tankar kraft, som en bil nästan.