Att ha varit på en av livets platser.

En lördag med strålande sol stod Noah på perrongen i Hyllie och var såhär pepp; så pepp att båda nävarna var nere i byxorna och han hoppade jämfota. Då vet man.

Det är dags för Tivoli!

Yeeeeeees – Tivoli!

Även om jag konsekvent brukar vägra Tivoli på annat än vardagar (det blev ganska tydligt varför så snart vi kom in haha; det är s å mycket folk en lördag) så fick vi inte ihop det på en annan dag, och mycket folk på Tivoli är bättre än inget Tivoli alls. Så därför ställde vi oss i kön, tog ett djupt andetag och stålsatte oss för trängsel.

I väntan på att få komma in upptäckte pojkarna att mina skor var håriga. Det var tydligen extremt spännande, och de spenderade lång tid med att varsamt klappa ovan nämnda skor och fråga om det var en leopard på riktigt.

Det första man bör göra på Tivoli är att äta. Äta är bra, det håller alla lugna och på gott humör och sen kan man åka karuseller och roa sig utan avbrott tills det är dags att gå hem. Det blev Vapiano för oss; jag drömmer fortfarande om den där räkpastan …

Wuhuuuu! Färdigätna, insläppta och redo att göra Tivoli i några timmar!

Finns det, på riktigt, ett vackrare nöjesfält än just Tivoli? Har svårt att tro det, faktiskt. Jag njuter alltid till f u l l o där; inte så mycket av karusellerna men av miljön! Som vuxen är den fantastisk att vandra runt i, oavsett årstid. Om jag tvunget måste välja är nog julskyltningen allra bäst, men mer för mig än för barnen (färre karuseller öppna då, men desto mer pynt och vackert att titta på).

Och det finns massa mer att säga om den där dagen, men det får vi ta imorgon! För nu väntar förskola och skola och morgonstress och allt det där andra som kommer med en vardagsmorgon och som kräver min uppmärksamhet. Alldeles, alldeles strax tillbaka med del två ok?

Ta hand om er så länge.