Att ha höstljus.

Ljuset på hösten är på något sätt helt annat än det på sommaren, och hela huset förändras.

På sommaren är nog vardagsrummets luftiga, ljusa plats min favorit – särskilt när solen är på väg ner och flödar alldeles gyllengul in i rummet, men nu när ljuset skiftar mot ett mer hårt och samtidigt silat tillstånd så är kontoret det vackraste rum jag vet. De höga fönsterna, skrivbordet som alltid får agera rekvisita vid fotograferingar eftersom ytan är så perfekt för flaylays och den lilla traktorstolen som båda pojkarna snurrat upp och ner, upp och ner på när de var yngre.

En klänning hänger ännu kvar sen i somras och kuddar och plädar vilar i en trälåda under bordet.

Och ser man lite vidare så är strandväskan uppe på väggen och väntar tålmodigt på nästa sommar, utelyktan har fått komma in och solhatten har paus. Med ett sommarhud blir det ju så; sommar fruset i ögonblick var man än tittar och oavsett årstid. När man kommer hit i november eller april blir det extra tydligt; här lever sommaren alltid kvar och väntar på att få användas igen. När man liksom har glömt bort att sommar ens finns blir det lite märkligt men vackert ändå att överallt ha dessa påminnelser; en färdigpackad strandväska, sand i botten på badkaret, en garderob med tunna kjolar och långklänningar som får ligga kvar eftersom nästa gång de ska användas är vi ju här ändå.

Som ett älskat museum över sommarmånaderna kan man säga?

Det är det Drömmen är.