Att vara bästisar.

Där ligger Haggis och har det gött i sängen, en bit från de andra två tokstollarna.

Hon är lite av en ensamvarg den där Haggis, bryr sig inte så mycket om Prosten och Spöket men är desto mer sällskapssjuk när det kommer till oss tvåbenta. Hon ÄLSKAR att vara nära, sitter man på en stol tar det inte lång tid innan hon är där och stoppar sitt stora huvud i ditt knä och ber om att bli älskad.

Spöket och Prosten däremot är ju som bekant som ler och långhalm. Spöket är väldigt fysisk både med oss och med sina flockmedlemmar; gnider ansiktet mot sitt kärleksobjekt och sover gärna på ryggen på någon av de andra för att få värme. Just det där ansiktsgnidandet är så typiskt Italienare; den enda ras jag sett gör det.

Hon ska vara med sitt ansikte i ditt ansikte, gärna in i munnen om det går. Det finns ingenting som heter ”för närgånget” med henne.

Ja, ni ser ju.

Haggis med en djup suck som vad håller de där två på med, Prosten som med glädje tar emot Spökets kärlek och så Spöket som gått från att gnida sitt fejs mot hans till att rulla ihop sig till en liten klump så nära hans kropp det bara går.

En sak är säkert; det blir aldrig tråkigt med de här tre i huset.

Inte för en sekund.