Mamma! Kom! Ta kort på mig när jag står här, på den här stolen, och håller i rymden. Okej?
Han regisserar bilder minutiöst ibland den där lille herren; talar om exakt hur jag ska stå och hur han ska stå och vad som ska vara viktigt och i fokus och från vilket håll. Vansinnigt roligt tycker jag såklart; hade blivit överlycklig om han utvecklade en förkärlek för foto han också. Men om inget annat är det kul att höra ett barns infallsvinkel; höra en femårings syn på en bild och hur den ska komponeras. Som en inspirationsworkshop i miniformat.
Ute viner vinden så att grannarnas soptunnor blåser omkull när jag skriver detta, Öresundsbron har stängt och det rasslar i takpannorna. Detta måste utan konkurrens vara den blåsigaste vintern Skåne någonsin upplevt? Hur är det ens möjligt med så mycket storm? Inte för att jag tänkte ta Öresundsbrun (arbetar fortfarande hemifrån så tänkte inte ens lämna Ystad) men det ger ändå en indikation på hur mycket det blåser. Så mycket som jag tjatar om vinden låter jag ju nästan besatt men det är helt galet – ni som bor här, ni vet. Slutpratat om vind nu.
Det här blev ju flummigt värre men jag ville mest titta in, säga hej, säga tack för att ni finns och läser, och ge er ett stort fång virituella blommor för att ni är ni.
Jag uppskattar er så mycket, bara så ni vet det.
Gullunge! Ligger hemma sjuk. Kanske Corona. Kanske inte. Tröttsamt är det iallafall 😆
Och TACK själv!!
Tusen tack för att du tittar in det är inte riktigt roligt utan dig.
Ha en skön helg/Stina
Tack desamma fina du! Alltid mysigt att gå och in och läsa på din blogg 🤗
Damn it, jag har äntligen tid att lämna en kommentar här. Tack vare coronaviruset måste jag uppdatera så mycket i hälsoorganisationen där jag arbetar – mina 5 hjärnor snurrar
Men hej, det är så bra att se Noah, vilken söt fotomodell han följer i dina fotspår. Underbara bilder, underbart inlägg. <3