Att klämma in dagar där det går.

Ja, som sagt – jag har ju ingen mer semester just nu.

Eller jo; semester har jag ju att ta ut men inte riktigt tiden att ta ut den. Inte veckor i sträck iallafall; det blir att ta dagar som förlänger helgerna, så Smålandslängtan kan stillas och batterierna laddas. Även om jag ärligt talat inte har något behov av att ladda batterierna – veckan på Mallis gjorde sitt och sen har jag haft två helt LJUVLIGA arbetsveckor som har gett mig så mycket energi att det känns som jag kan köra Duracellkanin till julafton minst. Ni vet ju hur det är; man kan antingen dräneras fullkomligt på energi av arbetet eller så kan man fyllas på – och de två senaste veckorna har varit de allra bästa sen jag startade, tror jag. Jag är nästan manisk, när det blir fredag vill jag att det ska bli måndag så jag kan fortsätta. Jag LÄNGTAR efter jobb, vilket är galet men något jag är så tacksam över att få känna. Nu har jag liksom tid att göra det jag gör bäst och inte bara ha möten eller pilla med nummer, och när man får lov att göra det man är bäst på och samtidigt ser resultat så brukar det bli en slags snöbollseffekt i energi. Man kastar ut mer men får ännu mer tillbaka.

Kunde inte önska mer.

Så jag jobbar gladeligen och tar mina strödagar och har fjärilsfladder i magen när det är måndag och jag är på väg till kontoret – och snart får jag dra till Köpenhamn så mycket jag bara vill utan pinne (hej vaccin!) och då blir det ÄNNU roligare.

Höst! Inte för att jag längtar efter den, inte ännu, men jäklar vad den kommer bli bra.