Att ha halv storm.

Det blåser. Alltid och oavbrutet.

Hundarna vill typ dö när de är ute – bara Haggis verkar klara det utan att vibrera av kyla. Och mina kinder värker av vinden? Inte okej. Tänk om det här var den enda årstid vi hade? Alltid? Jag skulle inte klara det.

Pojkarna längtar också efter sommar. De pratar om den varje dag: hur de vill till Västkusten och fiska krabbor, Leo ska på två läger och kan knappt vänta, hur fint det ska bli med Drömmen öppen och när sjön är varm, och att det kommer en tid när man kan gå ner på stranden på helgen utan overall och ändå inte frysa ihjäl. Och jag håller med; känns nästan overkligt att det fanns en tid när vi promenerade ner en lördag med handduken över axeln och hade flera timmar framför oss av sol och havsdopp. När man nu har håret piskande i ansiktet, värkande kinder och fingrar som blir kalla i vantarna hur man än gör.

Men det kommer! Som vi alla vet. Det kommer.

I veckan ska jag äntligen in till kontoret lite mer (jag längtar efter folk så jag blir koko), jag har målat naglarna i korallfärg och köpt en kofta i soligt gul (som för att trotsa vinden och kylan) och sängen har fått byta från vinterflanell till mjuk jersey.

Så det kan blåsa bäst det vill, men vi har redan börjat våren.