Att vara en vecka gamla!

I söndags var de en vecka gamla!

Dessa små bollar som varje dag blir mer och mer lika en kanin. När de var nyfödda var de ju mest små sprattlande insekter, men nu är de på mus-stadiet och man kan se att de alldeles snart kommer vara fullständigt oemotståndliga. Redan nu suger det i magen när jag ser dom.

(Jag fick nån kommentar på Instagram om att mamman kommer äta upp ungarna om man hanterar dom – det där stämmer inte riktigt. Mamman kan göra det, och hon kan om man inte hanterar dom. Beror mycket på mamman. I vårt fall blir Babba inte ett dugg stressad av att de plockas ut och vi måste plocka ut dom – eftersom kullen är så varierande i storlek sa veterinären att vi skulle väga dom varje dag för att se så att alla växer, så i det här fallet måste de hanteras och det går fint).

Så där är fortfarande fem stycken; tre mindre och två gigantiska små bollar som är nästan dubbelt så stora. De är alldeles silkesmjuka och varma i handen och jag beter mig som om det är mina bebisar och tycker det är jobbigt varje morgon de ska tittas till för tänk om inte alla klarat sig? Men alla har klarat sig. Och nu snart ska de ju öppna ögonen och det kommer bli ännu ett sug i magen tänker jag, och i slutet av veckan ska de se ut små krympta kaniner och inte längre vara en mushybrid.

Men tänk att något kan vara så mjukt och lent och varmt?!

Dör lite.