Att se när kärlek startas upp.

När jag var borta var vi ute och åt varje kväll; vi hamnade på olika restauranger bland olika bord och man såg sällskap efter sällskap och hur folk interagerar med varann och då slog det mig; hur blind jag har blivit. Sen jag gifte mig.

När jag var singel så såg jag det där hela tiden; det där spelet och de där gesterna och jag var en del av det och jag visste alla spelregler. Men sen jag träffade min man har jag verkligen tagit två steg ut och har inte ens sett det hos andra längre. Jag har inte ens kunnat skriva om det; jag som samlar alla ögonblick i en liten ask i hjärnan och tar fram dom när jag har skrivklåda och hjärtat kastar sig mot bröstkorgen av skaparlängtan. Men den här resan gjorde jag det. Och då slog det mig:

allt såg precis likadant ut som det alltid gjort. Och det var så otroligt häftigt att se och att registrera att jag satt som hypnotiserad av de andra borden och verkligen slukade alla dessa fram-och-tillbaka-manövrar hos människor som druckit lite mycket vin och äntligen vågar närma sig någon de länge strukit sig mot i trånga korridorer eller som de sett rakt igenom en fullsatt bar och tappat fotfästet av.

Men alltid samma sak; alltid dessa stimmiga bord och alltid alla dessa förnuftiga män med nougatögon och spikrak hårlinje i nacken; de som har rödrutiga skjortor och lena händer, de som slappnar av vid en middag och håller kvar blicken tills golvet lossnar och vars ben vilar så lätt mot ens eget under bordet att det nästan känns som att flyga – alla dessa tillbakalutade med skratt i blicken som alldeles nyss var kostymsträva och på avstånd men som bara för en stund släpper alla murar och låter andra komma in. Och så dessa kvinnor; de fladdrande, osäkra – de som tar emot en tumme på sin egen och lyssnar på The Clash tills rummet slutat snurra och de inte längre får plats i sin egen bröstkorg, de som går efter och söker upp och vaktar sin mobiltelefon med ena handen i fickan och inte kan sova på dagar eftersom huden minns känslan av någon annan och kläderna doftar sånt de ibland tvivlar på har hänt. Och så mitt i det här en vinternatt och någons armar runt någons midja och ett huvud mot någons bröst och bara ett tusen stjärnor och den där frågan från en bok de läst för längesen som någon ska säga två timmar senare i en soffa och på riktigt mena det;

Hur står du ut någon annanstans än här? Med mig?

Och säga vad man vill om romanser och säga vad man vill om folk som lutar sig mot varann på en bar och flätar fingrar under borden med folk de inte borde men det är det vackraste skådespelet att se, och det finns inga böcker eller inga filmer i världen som slår första parkett när kärlek startar upp av en tumme i en handflata någonstans på en bar hos folk man inte känner.