Vad kallt det börjar bli!

I morse kan jag svära på att det var lite frost över åkrarna, och Tooka vägrade vara ute längre än absolut nödvändigt innan hon skulle in igen och ta trappan i tre steg och parkera sig i sängen bland duntäcken och mjuka kuddar för resten av morgonen. Till och med busen är skeptisk (i min Love Forever-mössa, jag smäller av så söt han är i den – som en trumpen liten svamp!) och tycker att det är bra mycket roligare att sitta inne på vardagsrumsgolvet och banka på tomma kartonger och kasta klossar.

Och på köksbordet står blommor från min världens bästa som greppat konceptet ”mamma gjorde en del av jobbet för ett år sedan” och kylen är full till bredden inför morgondagens kalas och jag gör mig redo för en dag av bakande och pompom-ande och fixande. Cupcakes kommer den här briljanta tjejen att fixa eftersom det finns ingen som gör det som hon, men själv ska jag försöka baka andra saker och ser med spänning fram emot hur man kombinerar klåfingrig ettåring med maräng-och-choklad-kaka.

Fredag. Baka-klippa-busesnusa-göraklart-fredag.

Japp. Det blir bra det här.

Vilken skön dag det har varit.

En glad sådan, full av presentpapper och gräddtårta och sång. En som busen kanske inte kommer att komma ihåg men som jag hoppas finns kvar i honom ändå. Länge.

Ja. Det är det här vi har gjort.

Och nu sitter vi pizzamätta och tillbakalutade och väntar på mannens favoritprogram (lyxfällan, det är lite sjukligt) och är sådär skönt slöa i kroppen. Och lite extra busekära. Ett år!

Det är otroligt.

Efter att ha jobbat kom mannen och Busen och hämtade upp mig och körde in mig till stan. Den där ungen, alltså. Just nu är han inne i en period som mest består av slängkyssar och applåder och flera gånger om dagen är han så söt att jag nästan dör litegrann – särskilt med det där bångstyriga lockhåret som gör mig alldeles tokig av kärlek. Särskilt med det.

Inne i stan träffade jag Rolf och ventilerade och vände och vred på saker och hade ett alldeles utomordentligt bra mentor/adept-samtal. Ett såntdär man blir lättare av och lite mindre fundersam och lite mer fnissig. Han är bra den där Rolf. Och sen gick jag på kullerstenen genom ett Malmö som nästan andades advent – man märkte att butikerna börjat rusta även om inte pyntet är framme riktigt än. Det ligger i luften.

Och sen blev jag bjuden på lunch på favoritstället av en fantastiskt trevlig kvinna. Vi pratade syskon och barn och föräldrarelationer och en himla massa andra saker man kanske inte brukar prata om bara sådär, men kanske bör.

Och sen blev det luggklipp hos Böddi, Hansa Leksaker för inköp av Busens ettårspresenter (imorgon! han blir ett imorgon! kan ni förstå hur fort tiden går?) och över gatan för tårta och sen Panduro för att skaffa silkespapper till en helsikes massa pompoms och sen var jag äntligen färdig och kunde åka hem igen – rustad för ettårsfirande och lätt i själen efter människomöten.

Onsdagar, alltså. Det är generellt bra dagar det där.

Jaha, då åker jag och jobbar nån timme. På plats. Bland folk!

Ni som såg Solsidan i söndags känner säkert igen Menckel-klänningen från Kotyr – Mickan hade den på sig och jag skrattade högt och tog det som ett tecken på en bra åka-och-jobba-dress. Det är alltid lite knivigt det där. Klä sig för arbete igen. Men iallafall. Nu ska jag iväg och jobba och sen ska jag in till stan och förbereda lite saker och träffa Rolf och gå inom Böddi för att få lugg-gardinen trimmad och sen komma hem igen och vara fasligt nöjd med mig själv.

Det blir en bra plan för den här onsdagen. Vi får börja så.