foto: mikael stiller
Idag firar vi två år som gifta.
Två år.
Det är inte särskilt mycket alls och i det stora hela är det väl egentligen ingenting – men ändå. Vi har valt varandra, varje dag, i sjuhundratrettio dagar. Sjuhundratrettio dagar jag inte för mitt liv skulle velat dela med någon annan än honom – min skäggiga, sträva. Min älskade man.
Vet man egentligen nånsin varför man älskar? Förmodligen inte.
Men det är som små, små trådar i ett nät.
Jag älskar för allt det där han är som jag fattas. För hans ankrade, tysta mot mitt fladdriga, gestikulerande. För hans orubbliga lugn mot mitt eviga harhjärta, och för hur hans handflata är så stor mot min tumme att den liksom försvinner där i hans hand så länge jag vill att den ska vara där. För hans praktiska ordning mot mitt röriga kaos – hur han tar hand om amorteringar och räntesatser och datum det är dags att förnya lånen och vad elpriset står i och allt det där han gör så mycket bättre än vad jag i allt mitt rastlösa skulle göra. För att han är markbunden så att jag får lov att vara den svävande, fladdriga och för att mitt svävande, fladdriga även smittar av sig på honom så mycket att han numera inte har nån bekymmersrynka mellan ögonbrynen – bara två små linjer som vittnar om att den en gång satt där, varje dag.
Jag älskar den borttappade bekymmersrynkan.
Det är alla de där små sakerna som blir till en stor. Känslan i magen när jag åker själv för att handla och såklart inte har mynt till kundvagnen, den där värmen som börjar som en liten boll och sen sprider sig – för det blir så tydligt hur mycket av honom i mig som jag fattas och behöver.
Han har alltid mynt till kundvagnen, alltid.
Och herregud vad jag älskar honom för det.
