Det finns få saker jag njuter så mycket av efter förlossningen som att ta hand om mig själv. På det själsliga planet, såklart, men ännu mer på det ytliga. Jag vet inte riktigt varför men sen jag födde barn har den delen blivit mer central – förmodligen för att tillfällena inte längre är lika frekventa. Hemma är det ju liksom inte riktigt värt att gå klädd i något mer än urtvättade t-shirtar eftersom de ändå kommer vara täckta i bolognese eller nam nam kycklinggryta inom kort i vilket fall, så när jag får tillfälle att gå ut (åka in till stan, träffa vuxna, gå på middag) tar jag hand om mig själv med omsorg. Målar naglarna, duttar med cremer, känner mig flickig. För att jag behöver det. Jag kan inte vara så jäkla djup hela tiden, ibland är det förbaskat skönt med yta också. Eller snarare kontrasterna. Djup och ytlig, uppklädd eller ledig.

Så det njuter jag extra av nu.
Ut och äta varje kväll, få klä mig i klänningar jag älskar, byta färg på naglarna.
Få vara jag också.

(Och ikväll har vi varit på vinprovning med en man som sa tjärdonääää och jag har ätit typ en hel ostbricka själv, men det tar vi i morgon tycker jag – för nu är jag klar med att vara jag för ikväll och vill mest krypa tillbaka i min för stora tröja och snusa busen i nackhåret och vara totalt oglammig och titta på True Blood i hotellsängen).

 

Vi har det fantastiskt här.
Timme efter timme går åt att göra mest ingenting – vi ligger på den lugna stranden i skuggan och lyssnar på cikadorna och badar med busen (han har fått en boll med älvor på som han är stormförtjust över) och försöker så gott det är möjligt distrahera honom från att äta sand. Han älskar det här.

Han. Vi. Allihop.

 

bikini/H&M, skrikiga shorts/Lindex

 

Ja.
Vi fyller dagarna med mest ingenting; bara hav och strand och den där grekiska salladen i strandbaren som är så full med fetaost att det liksom väller ut över tallrikskanten. Och ibland guppar små båtar förbi i viken på väg mot Spinalonga och då lyfter vi upp busen och säger titta! och han tittar med allvarlig min en stund innan han återgår till att slå på sin boll, och solen gassar och jag har suttit i ett vattenbryn tills jag blivit skrynklig –

och det är precis såhär alla borta-bra-söndagar ska vara.

klänning/day, skärp/marlene birger, väska/michael kors, scarfs/lindex

 

Igår begav vi oss ut för att äta en (en månad för tidig) bröllopsdagsmiddag. Inte för att vi skulle åka någonstans speciellt, vi trivs så vansinnigt bra här på hotellet än så länge, men känslan av att det minsann var en bröllopsdagsmiddag gjorde det hela lite festligare. Ni vet hur det är.

 

 

Först stannade vi och lät busen sysselsätta sig med det absolut bästa han vet just nu; plocka oliver. Ni ser ju på munnen – full koncentration. Han går loss på de där olivträden med full frenesi, och sen blir han sur när han inte får stoppa eventuellt nerskakade oliver i munnen. Älskade unge.

Humöret har han fått av mig.

 

armband/lotta jewellery (lånat)

 

Vi valde att gå och äta på huvudrestaurangen av den enkla anledningen att de har buffé. Jag älskar bufféer! Då kan man ju plocka precis vad man tycker om och göra sin egen märkliga blandning. Min brukar mest bestå av alla sorter av ost de har, kronärtskockor, pasta, tomater och oliver. Whats not to like, liksom.

 

 

Och det var den middagen!

Sen gick vi tillbaka till rummet och pallrade upp kuddarna bakom oss och åt colanappar och tittade på medtagna avsnitt av True Blood tills jag var så mörkrädd att jag knappt kunde sova.

Världens bästa bröllopsdag, helt enkelt.

 

När solen gjort oss lite för mätta på värme är nog detta det skönaste som finns.
Skräplitteratur, skugga, iskallt mineralvatten och en smula lugn & ro, och så mina konstiga fötter som alltid danspekar – som av sig själv.

Finns inget mer att önska av en eftermiddag, tror jag.

Och så har vi ju bröllopsdag idag! Fast en månad för tidigt; egentligen är det den 28 augusti. Men då kunde vi ju inte åka, menade mannen. Då jobbar jag ju igen. Och det har han ju rätt i. Och ja, det är därför vi är här. För att fira vår bröllopsdag. Tydligen har han planerat detta i ett år; sen förra augusti då vi firade vår första bröllopsdag och jag var så Tommy Körberg-gravid att vi inte kunde göra mycket mer än att köra in mig till Mosaik och ge mig så mycket tapas jag kunde äta. Fint det också såklart och jag var mer än nöjd med det. Men han, han kände att nåt fattades. Och så gör han det här.

Älskade underbara.

Två år och en buse av kärlek.
Finns inget i min värld som kan mätas med det.

klänning swing dress/asos, skor/minns inte, örhängen/poppy-boo (gåva av Tindy)

Igår var det dags att testa en av restaurangerna för första gången och vi blev såklart inte besvikna. Jag snudd på hetsåt kronärtskockor och soltorkade tomater tillsammans med nån slags fisk jag inte har en aning om vad det var men som var utsökt, och mannen tryckte i sig nån salig blandning kött och grekiska korvar.

Jag älskar medelhavs-mat över lag. All fetaost och alla dessa oliver – finns det nåt godare?

 

 

Sen gick vi och satte oss i baren och njöt av utsikten (det är så magiskt vackert, går inte att beskriva) och svettades lite i kvällsvärmen och sträckte händerna efter varann, och där satt vi sen och smuttade lite vin och kände oss som fjorton igen på alla sätt utom de dåliga.

Det är så fint för kärleken att kunna komma bort en liten stund.