Börjar det bli tjatigt med bilder? Det är bara så svårt att låta bli.
Personalen här tittar nyfiket på min stora kamera och frågar are you a photographer? och jag svarar sort of för jag vet inte riktigt hur jag ger mig in på blogg-diskussionen med serviceinriktade greker, men mannen bryter emellan och säger stolt yes and she has a blog! och så visar han på iphonen medan jag kråmar mig och de böjer sig över den allihop och jag vänjer mig aldrig vid det där

att bli bedömd

så hjärtat står lite stilla tills de tittar upp och ler stort och säger gooood pictures! beautiful! och jag måste motstå känslan av att slå det ifrån mig, och försöker istället vara stolt för det är jag ju.

Innerst inne.

Det är många timmars slit som ligger bakom att lära sig, att se, att redigera, att hitta. Ändå har jag så svårt att ta emot beröm, att bli granskad.

You can take my picture! säger den längre av dom, och då skrattar vi allihop. Och sen är det inte mer med det.

 

 

Vi har det bäst här, framförallt har vi det bäst som en familj.

Det är fortfarande nytt för mig, för oss, det här med att vara tre och att älska så mycket att man blir lite tokig och det gör mig sentimental på det där sättet att jag har på mig en randig slokhatt och blir lite gråtmild när jag ser att någon har bildat ett hjärta med stenar på bottnen.

Gråtmild över att någon annan har varit här. Nån som också har älskat.

(Och då känner jag att nä nu får det vara nog och vadar in till stranden igen och berättar för mannen att om jag inte passar mig kommer jag snart att sitta i en stuga i bergen och skriva svår poesi under pseudonym).

 

 

Och så dricker vi tonic med krossad is och mynta och badar i det grunda vattnet och pekar på fiskarna och säger där! eftersom det är det enda ord som busen hittills verkar vilja upprepa

och återigen är det så förbaskat skönt att leva.

 

Ni är många som är nyfikna på var vi är och undrar om det är en hemlighet – och nejdå, det är ingen hemlighet. Jag är inte Madonna och jag tror inte att nån ska stalka mig hit, ha ha. Hotellet heter Domes of Elounda och ligger i Elounda, och ja – här är fantastiskt. Och här är inte så folktomt som man kanske kan tro! Vet att ni undrat lite över det också. Hotellet är fullsatt, men det sväljer människor väldigt bra så man upplever det inte som trångt. Och så försöker jag att alltid av respekt undvika att få med andra människor på bild så långt det är möjligt; vem vet om de vill hamna på en blogg, liksom. Och sist men inte minst så går ju jag och mannen på småbarnstid vilket innebär att vi gör allting mycket tidigare än alla andra, och då är där mindre folk. Och just det! På Instagram heter jag attvaranagonsfru.

 

blus/saint tropez, pennkjol & bälte/H&M, skor/chie mihara

 

Igår kväll var det såklart dags för middag igen. Jag hade varit hungrig sen lunch (eller ja, sugen) och hoppades på att det skulle finnas nåt riktigt jäkla smarrigt på buffén. I förrgår moffade jag i mig ugnsbakade potatisklyftor med timjan och aioli tills jag nästan trillade av stolen och hoppades på en favorit i repris.

 

 

Det fanns inga ugnsbakade potatisar den här gången, men gott och väl sushi med wasabi så stark att mannen fick hänga ut tungan som en golden retriver mellan tuggorna och säga åh herregud. Jag älskade det. Wasabi är en av de bästa sakerna som finns.

 

blus/saint tropez, nagellack/deborah lippman

 

Vi satt och åt tills det började skymma, sen promenerade vi ner till stranden och hjälpte busen plocka oliver igen. Han blir verkligen helt tokig av lycka när han får möjlighet att skaka grenar; han formar läpparna till en trutmun och så vevar han med armar och ben som en liten sprattelgubbe och själv skrattar jag så mycket att jag får säga nej nej sluta och knipa med benen.

 

 

Och sen gick vi tillbaka till hotellrummet och tittade på havet och åt vinägerchips och enades om att det var en fasligt bra kväll, det här också.

 

Här på hotellet har de en liten tur man kan ta med golfbil när man är nyanländ och titta på de olika rumstyperna som finns. Om man nu har lite extra pengar att spendera och är sugen på en omgång till, antar jag. Gräset är alltid grönare och det där. En sån tur var man ju såklart tvungen att följa med på och alltså…

Det är sinnessjukt!

Vi bor i ett flådigt rum, men det är inte ett av de flådigaste. Bilden ovanför är ifrån en av deras ”mindre villor”. Mindre! Ha ha ha. Ni måste bara se detta.

 

 

Ett litet sovrum, ja.

 

 

En privat pool att doppa fötterna i. Varför inte?

 

 

Alltså, jag har bott på några riktigt bra hotell när jag växte upp tack vare att min pappa har en sån faiblesse för lyx – men det är svårt att toppa det här. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig för skratt, jag skrattade rakt ut ha ha ha trots att man säkert borde hålla masken och verka världsvan och cool, och när de tittade på mig med ett roat leende fick jag säga Im sorry, its so crazy och slå ut med händerna.

För det är det ju.

Ja jisses. Men visst – det är vackert så hjärtat stannar lite.

(Och hade jag varit typ Gun Nowak hade jag nog slagit till på en ”mindre villa” i nån vecka eller så).

 

Alltså.

Det där med att någon gång behöva åka hem verkar ju sjukt onödigt.

typ snyggaste klänningen i världen/allsaints, skor/chie mihara

 

Igår var det dags för vinprovning arrangerad på hotellet. Jag tycker att det är vansinnigt kul med viner trots att jag inte alls är särskilt bra på det (eller just därför). Och sen jag träffade Fuffe har jag fått en helt annan insyn och förståelse i all kärlek och arbete som ligger bakom en vinodling och nu var vi ju såklart tvungna att kolla in vad Kreta hade att komma med.

 

nagellack/deborah lippman, skor/chie mihara, armband/icon

 

Han som hade själva provningen var tydligen vice president över de Grekiska sommeliererna och hade såklart hur mycket koll som helst. Vi fick prova tre vita och tre röda viner (och vi slapp stå och fräsa i en såndär spottkopp) och som avslutning ett dessertvin. De har väldigt lätta viner här, nästan helt utan den där tyngden man är så van vid.

Och så förstår de vikten av en schysst ostbricka.

 

 

Som ni kan se var det magiskt vackert ute, och att stå och sippa vin i det där ljuset med alla de där dofterna av hav och pool och cypress gjorde en nästan vimmelkantig av njutning. Jag är så nästan jämt här, tycker jag. Det känns som om jag har fått sova i en vecka.

Och sen begav vi oss tillbaka till hotellrummet igen, som ni vet, med varsin flaska vin i näven och med hjärtat fågellätt i bröstet.