För en himla massa bloggår sen var det ju väldigt populärt att göra inlägg som visade vad man hade i sin handväska. Minns ni? Jag tror aldrig jag gjorde den utmaningen på den tiden. Varför? För att min handväska uppenbarligen tillhör någon som är komplett rubbad. Så nu tänkte jag att skit samma – ni får se vad jag har i min handväska. Om nu någon av er hade illusionen om att jag var en uppstyrd och ordentlig person så lär den iallafall försvinna nu.

Är ni beredda?

Då tittar vi.

Vid en snabb glimt ner i väskan kan man konstatera att den ser ganska full ut och något rörig kanske.

Det är korrekt.

Här har vi då innehållet!

Gamla tomma förpackningar av ibuprofen och halstabletter, näsdukar, stenar pojkarna plockat, handkräm, ett puder, olika sorters nagellack, handskar, hårparfym, nässprej, tre olika typer av cerat, en mobilladdare, läppstift, en concealer, en almanacka eftersom jag är så gammaldags att jag måste ha en fysisk almanacka att skriva ner saker i, en fällbar hårborste, plånbok, pennor, en liten necessär med mest alvedon och läppstift och annat smått i samt en herrans massa andra saker som jag inte ens vet vad det är.Allt skramlande runt i min handväska utan någon som helst ordning och att bara försöka gräva fram bilnyckeln är ett projekt.

Japp, så ser den ut. Min handväska.

Sån är jag tydligen.

Jag vet inte om det syns på de här bilderna men det är s t o r m i Skåne – konstant storm känns det som? Först kom det en som ställde in alla tågen samma dag som jag skulle ha lanseringen jag jobbat för på jobbet sen i november (stressnivån på den var ganska hög kan jag säga) och jag var tvungen att åka in till Malmö redan en dag tidigare annars skulle jag inte kommit till jobbet, och sen kom det en till och sen kom det en till och ja – det stormar mest hela tiden? Ingen snöflinga än så länge så jag börjar undra om det kanske inte blir nån vinter alls i år, men det är ju egentligen strunt samma. Huvudsaken är att tågen går och att alla kan komma till jobbet och att jag slutar varva upp mig själv så förfärligt över saker jag inte kan påverka.

Ni var många som ville att jag skulle utveckla det där med att jag vägrar köra in i parkeringshus, haha. Det är ingenting annat än ren obekvämhet med att köra fordon i trånga utrymmen, jag tror inte jag har gjort ett trångt parkeringshus sen jag fick körkort i slutet av 90-talet så jag har inte så mycket träning. Jag kan köra in i öppna parkeringshus eller vad jag ska säga; såna som bara är på en våning? Men om jag ska behöva serpentinköra i smala gångar och med lågt tak och sen försöka klämma in min bil mellan en stolpe och en annan bil så tvärvägrar jag bara. Blir inget med det. Få saker ger mig ångest nu för tiden men att köra i trånga parkeringshus eller i en storstad jag inte varit i förr är två av de sakerna; jag blir så hypervaksam och stressad att det helt enkelt inte är värt det. Det kan andra hålla på med. Jag parkerar på öppna parkeringar eller i parkeringshus utan våningsplan och så är det med det.

Är det bara jag? Ingen av er som får adrenalinpåslag av vissa grejer? Sen jag födde barn har jag blivit mycket modigare och brukar mumla herregud Emma du har FÖTT BARN – ingenting är värre än det som en slags självlugnande och det funkar fint. Man får hålla sig själv i handen ibland, och ibland får man vara okej med att undvika parkeringshus.

Ja. Det var min förklaring det. Hoppas ni förstår lite bättre.