Och så var vi hemma igen; bland terrasser och olivträd och den svaga doften av sköljmedel och jag har sjunkit ner i soffan och försöker bena ut mig själv litegrann. Jag kan verkligen inte åka nånstans eller träffa någon innan jag får som en bisvärm av affärsidéer i huvudet och blir snabbpratad och yvig och tänker starta projekt! för liv och lust. Tjärö var inget undantag. Redan nu har jag tre klara businessområden som ligger och pyr i bakhuvudet och vi får se om några mail till såna jag har i mitt hjälpmigjagharfåttettprojektpåskallen-nätverk hjälper. (Men just det! Jag har pratat med VD:n för Tjarö Restaurang & Marina också så kanske, kanske får ni se några Emma-bilder nånstans sen – yay!).

Men iallafall. Alla dessa idéer, alla dessa projekt. Det känns som om mitt entreprenörsjag mer och mer börjar hitta riktning, hitta ton. Och jag tror att jag nog ska få ordning på mig själv. Tillslut.

Men nu väntar levain och en grönmögelost från Österlen jag aldrig förr provat på. Så det andra får vänta. Ost går faktiskt före allt.

Det vet sannerligen hur man tar hand om sina gäster här, iallafall.
Kockgrillad mat i mängder, ostar och frasbakat bröd – i den här naturen. Sitta ute under värmelyktor och äta och vänta på att solen går ner.

Det blir inte bättre än så.

Idag regnar det på Tjärö, ett vindstilla mjukt regn som skapar pölar bland klipporna och gör gruset tyngre att gå i. Efter två dagars sol är det ganska skönt med ett litet avbrott ändå. Så att man kan koncentrera sig på att fixa bilderna man tog under gårdagens grillning, till exempel. Och såna här saker:

Morgonbus, tapetstudier och skönhetssömn.
Inte illa det heller.

Ja, vad kan man säga?
Här är så vackert att man dör litegrann.

När solen står som högst bygger vi oss en koja på terrassen utanför restaurangen – vi är helt ensamma och vinden är snäll och ljuset blir rosa genom lakanen. Jag spelar musik genom datorn, högt, världens bästa album spelas och jag kan alla låtarna och sjunger med

and i know he’s grown his hair out
but he still don’t look like me
yeah but i know that you were listening
cuz i heard it in your song
said i may be moving, baby,
but i ain’t moving on

och Silkesapan glor på mig, länge, och skrynklar ihop hela ansiktet and I could sing you a lullaby that I made up in the dark, but you know that I changed – I would rather sing yours försöker jag, lite högre den här gången, men får bara det här till svar:

Och det går ganska snabbt att konstatera att vi kanske inte tycker om samma musik, Silkesapan och jag, men att livet här ute, i en koja av rosa lakan, är förbaskat skönt att leva.