Jag älskar solen. Älskar den! Skrotar runt på terrassen i tjusig baddräkt med håret i turban och dricker Loka jordgubb/lakrits och lyssnar på Leonard Cohen och njuter så mycket att jag har gåshud.
Heja snart-sommar-känsla!
Att ha bonusdag.
Idag är mannen hemma på kompledigt och busar med Silkesapa och köper mig brädor och lyfter på saker som måste flyttas och tänder grillen till köttet som marinerats över natten. Och det är bästa vädret! Igår blåste det så mycket att färgen bokstavligt talat flög av penseln när jag försökte måla på terrassen, och till och med det största olivträdet svajade olycksbådande. Men idag; idag är det vindstilla och solen lurar över trädtopparna, så idag hoppas jag kunna ge er lite mer bilder på vad som händer där ute. Men helhetsbilderna får ni vänta lite, lite med. Tills det är superklart. (Jag väntar bland annat på ett sånthär som jag fick hjärtfladder när jag såg, och ett vanligt men vackert parasoll jag spanat på i evigheter).
Så. Idag har jag bonusdag. Den bästa.
Att frossa i bilder.
Vilken fullkomligt makalös fotografering jag har haft idag! Jag är fortfarande adrenalinrusig och sitter med hettande kinder och redigerar bilder och suckar åt precis varenda en – för Hanna är så vacker att man måste kröka på tårna och jag skulle kunna använda varenda bild på henne, varenda en.
Hon är som nån slags fransk nymf och Principessas kläder är som gjorda för henne – allt det skira och kvinnliga och nostalgiromantiska är verkligen hon på något vis, och jag har själv hittat flera plagg jag bara måste ha. Måste.
Så här hittar ni mig resten av kvällen. Blossande, upprymd, begravd i bilder och med handen i en påse praliner.
Ljuvligt.
Att ha olivpsykos.
Sitter på IKEA (jag vet! Lönesöndag! Jag är inte klok) och väntar på att mannen ska komma. Samtidigt funderar jag på olika sätt att introducera det nya olivträdet jag sjukligt nog spontanshoppade på vägen ut. Det stod liksom bara där i en liten klunga av andra träd och … Tja… Ropade på mig.
Och då var jag ju tvungen att stanna och kolla lite närmre. ”Nej” sa jag till mig själv. ”Du har tillräckligt med träd”. Precis så sa jag. Lite förmanande.
”Men titta på mig!” sa trädet. ”Jag har en trasig gren och allt. Ingen älskar mig”.
Hur står man emot den, liksom? ”Ingen älskar mig”. Det kan man ju inte bara skaka av sig och gå ifrån. Då är man ju hjärtlös, iskall, en trädhatare!
Jomensåerealltså. Ett olivträd till, ja.
Att dras mot det dammiga.
Jag har sagt det innan; detta är verkligen mitt modeår. Inte minst färgmässigt! Jag dras som en mal mot det dammiga, pudriga, blekta – min garderob innehåller mer och mer av alla dessa ickefärger. Som en Marie Antoinette-frossa. Coppola-versionen.
Grå topp/Vintage by Fé, puderrosa blus/Spira (från Tindy), örhänge Principessa
Dessutom fungerar dom så bra med varann, tycker jag. Som här; puderrosa och dammigt grå. Kommer sitta ännu bättre mot solbränd hud; precis som vit sand gör när man borrar ner fötterna i den på semestern.
Puder och damm. Jag gillar’t.