emma8 Comments

Att vara bästisar.

Flickorna

 

Där ligger Haggis och har det gött i sängen, en bit från de andra två tokstollarna.

Hon är lite av en ensamvarg den där Haggis, bryr sig inte så mycket om Prosten och Spöket men är desto mer sällskapssjuk när det kommer till oss tvåbenta. Hon ÄLSKAR att vara nära, sitter man på en stol tar det inte lång tid innan hon är där och stoppar sitt stora huvud i ditt knä och ber om att bli älskad.

 

 

Spöket och Prosten däremot är ju som bekant som ler och långhalm. Spöket är väldigt fysisk både med oss och med sina flockmedlemmar; gnider ansiktet mot sitt kärleksobjekt och sover gärna på ryggen på någon av de andra för att få värme. Just det där ansiktsgnidandet är så typiskt Italienare; den enda ras jag sett gör det.

Hon ska vara med sitt ansikte i ditt ansikte, gärna in i munnen om det går. Det finns ingenting som heter ”för närgånget” med henne.

 

 

Ja, ni ser ju.

Haggis med en djup suck som vad håller de där två på med, Prosten som med glädje tar emot Spökets kärlek och så Spöket som gått från att gnida sitt fejs mot hans till att rulla ihop sig till en liten klump så nära hans kropp det bara går.

En sak är säkert; det blir aldrig tråkigt med de här tre i huset.

Inte för en sekund.

 

 

 

emma2 Comments

Att ha kul-för-barnen-lördag.

Livet

 

I lördags var mannen tokförkyld så jag tog de här två små trollen till leklandet för att de skulle få röja av sig lite. Jag är ju INGET stort fan av lekland (eller lekplatser) men det här är ganska okej eftersom det är överblickbart och aldrig så fullt av folk att man inte ser sina egna barn. Det jag avskyr med de stora platserna, förutom ljudnivån, är just det där att man måste ha STENKOLL på var barnen befinner sig eftersom de så lätt kan försvinna i folkhavet, men här finns det liksom bara en väg ut så om man sitter där så kan de omöjligt råka förvilla sig ut eller bli uteskorterade av någon de inte borde följa med. Jag är lite nojig med sånt, så är det bara.

 

 

Noah körde runt på en elefant och hade livets lördag.

 

 

Jag hade väl inte riktigt lika mycket the time of my life så att säga, men vad gör man inte? Om pojkarna har kul har man själv kul. Jag satt på en mjuk skumgummikudde och hade en podd i ena örat och tittade på när de lekte – de är ju så stora nu. Värre var det när Noah var liten och man själv var tvungen att åla efter i gångar, åka rutschbana och lyfta över avsatser – då var man ju mer eller mindre förstörd tillslut.

Nu är det mer lugn och ro, helt klart.

 

 

Två svettiga och glada pojkarna hade jag sen med mig hem två timmar senare! Hur bra som helst.

Ja, och när man väl gjort nåt sånt kan man ju sen med gott samvete slå sig ner i soffan, plocka fram lördagsosten och tugga st agur framför en film och känna sig som om man verkligen utfärdat något denna lördag.

Så det var precis vad vi gjorde, det.

 

emma9 Comments

Att ha lite self care här hemma.

Skönhet

 

Den här årstiden känner jag att lite färg inte skulle sitta fel – jag är mer eller mindre genomskinlig om jag inte tar hjälp av BUS och många av er har frågat vad jag använder så here it goes:

Jag använder två märken som jag alternerar mellan; Vita Liberata och MineTan. Båda dessa använder jag till kroppen och James Read till ansiktet, men oftast låter jag ansiktet vara och tar mer färg med hjälp av bronzer där istället för att använda BUS. Den här gången körde jag MineTan och jag använder den blåa versionen, eller den lila men den lila var slut så det fick bli den blå.

 

 

Först duschar jag, scrubbar kroppen med en oljefri scrub (kaffe eller socker) för att få bort alla döda hudceller så det blir ett bra resultat, och sen smörjer jag in de svåra områdena med Bephanten eller annan fet kräm. Ni vet; anklar, handleder, armbågar och knän. Detta för att inte busen ska fästa lika hårt där, det blir ju lätt flammigt eller fel.

 

 

På med moussen på medföljande handsken och sen är det bara att köra igång!

Jag börjar alltid nerifrån och går upp för att inte kladda till det jag gjort när jag behöver böja mig. Allt utom mitten på ryggen klarar jag själv men så flexibel är jag inte så där får jag be om ett handtag.

 

 

Tadaaa!

Nu ser jag ju jeffligt brun ut här men det är för att MineTan har en appliceringsfärg för att man ska kunna se om det är jämnt och var man missat, så när man sen duschar försvinner det överflödiga och jag blir inte lika smällbrun som på bilden. MineTan ska sitta 1-3 timmar beroende på intensitet man vill ha, men runt 2 brukar vara lagom för mig. Sen in i duschen och, här kommer det värsta, duscha KALLT. Jag vet, det är horribelt, men man ska inte duscha varmt med den för då avstannar processen så det är bara att bita ihop och köra på. Fint blir det, så lovar att det är värt.

Och så gör jag alltså för att hålla färgen och pigga upp lite när det är som allra mörkast.

Så enkelt sätt att känna sig lite fräschare.

emma2 Comments

Att ha hittat bilder jag aldrig visat.

Drömmen

 

Ah, den klassiska Noah-sitter-vid-skrivbordet-bilden. Jag har massor av de här eftersom han alltid sitter där, precis som jag har massor av bilder på Leo när han var liten och tyckte att det där var bästa platsen, han också. Konstigt det där, hur båda kan ha varit lika glada i exakt samma stol och samma skrivbord och samma utsikt.

Kanske är det just på grund av utsikten? Eller för att stolen går att snurra.

 

 

Snö utanför, fårfällstofflor, långkalsonger under byxorna och stickad tröja på sig – då vet man att det är kallt. Men det gör inget, man kan ju klä på sig och så kan man sitta framför kaminen om man vill. Men det vill man inte för man vill sitta just där;

vid det skrivbordet på den snurrande stolen, precis som hans storebror gjorde i år före honom.

emma4 Comments

Att ha mina senaste sparade bilder på Pinterest.

Livet

Pinterest är ju beroendeframkallande och särskilt i åstidsväxlingarna tycker jag, för det är då jag oftast är i nån form av inrednings- eller mode-lusta och suger åt mig som en svamp av all inspiration. Här är några av mina senast sparade bilder:

 


bild härifrån

 

Ah, den här. Det är något med den mjuka träfärgen på dörrarna, vinkeln på fotot och det spartanska man kan skymta. Den här sparade jag nog mest som fotoinspiration eftersom man inte ser så mycket inredning? Men vackert är det iallafall.

 


bild härifrån

 

Ja det är väl ingen av er som blir särskilt förvånade av den här bilden haha. ÄLSKAR när man behåller renoveringsväggar ruffa, så det ser ut som om man liksom stannat nånstans i processen, ryckt på axlarna och varit nöjd så. Det skavda i kontrast mot det fräscha i kaklet blir ju så himla fint, även om jag kanske inte är tokig i själva plattorna så gillar jag konceptet. Perfekt inspo om man skulle få göra ett sommarhus-kök till nån dag.

 


Bild härifrån

 

Den här bilden sparade jag ner av en enkel anledning: tavlan. Jag har nämligen snöat in FULLSTÄNDIGT på väggkonst och har spenderat ohälsosamt mycket tid med att söka internet igenom efter rätt motiv, rätt material och rätt storlek. Jag vill hitta den PERFEKTA stora tavlan och det är inte lätt kan jag säga, men minst 150 cm ska den vara och i dova mjuka färger. Och i och med det så ville jag ha inspiration på hur man kan hänga stora tavlor och ja – därav den här bilden. Har inte hittat rätt tavla ännu, men jag har beställt två stycken fotokonst från en konstnär vars bilder är verkligen j a g och så två stycken billigare posters som ska få ramar – och den ena är faktiskt 150 bred så det ser jag fram emot. Kan bli fint.

 


Bild härifrån

 

Åh det finns så mycket i den här bilden som tilltalar mig! De ruffa väggarna, kulören, storleken på tavlan, ljuset och golvet. Soffan är inte rätt grön för mig men skit i det – balansen i bilden är underbar.

 


Från Lotta Agaton

 

Lotta Agaton har ju alltid hem som tar andan ur en, och här fastnade jag såklart för väggkulören, för den stora tavlan och för lampan med sitt lilla klot. Men väggkulören är magisk, visst? Den finns också i mitt framtida måla-om-kartotek nu, tillsammans med den från sovrummet i reportaget jag visade sist. Gah, JAG VILL MÅLA OM! Måste. Försöka. Lugna. Mig. Finns ju inte ett rum i huset jag inte tycker om kulören i, tyvärr.

 


Bild härifrån

 

Och så sist men inte minst ett vardagsrum som inte är 100% för mig men som har mycket delar jag gillar. Den mörka kulören på väggarna är ju min grej, liksaså den brokiga tavelväggen och jag tycker växten på soffbordet är kul (även om jag nog hellre hade satt den i en schysst kruka och inte låtit den stå i plastkrukan haha). Och filten har jag ju nästan en prick likadan! Jag pendlar lite i inspiration från det väldigt spartanska till det väldigt klottriga och jag tror jag äntligen har förstått varför – den fotograferande, bloggande sidan av mig gillar det spartanska eftersom det blir vackert på bild, men k ä r n a n i mig gillar det klottriga eftersom det är mer ”hem” och finns liksom inte bara till för att vara vackert på kort utan är något man vill komma hem och leva i. Och här hemma har vi väl något slags mitt emellan skulle jag tro? Inte särskilt minimalistiskt men heller inte så eklektiskt som på bilden här.

Men ja; säga vad man vill om heminredning men det sätter igång någonting i mig jag inte skulle vilja vara utan. Jag njuter av att se på hem, skapa hem, planera hem och hjälpa andra med hem. En slags livselixir nästan? Sånt som ger mig energi, inte tar den.

Och tacka gud för Pinterest!