Nu ska det bli så vansinnigt skönt att dra benen in under sig i soffan, gräva fram ett glasspaket och totalt sjunka in i den där fredagskoman ni vet; när man är tung och varm i kroppen och pratar lite långsammare än vanligt.
Jag har några ostar som väntar på sitt öde också; en älskad St Agur, en liten bit Roquefort Papillon och en Vacherol som ligger i kylskåpet och luktar allt annat än pannkaka men som jag knappt ens kan tänka på utan att börja dregla. Nom nom nom.
Så det ska jag göra. Äta ost, äta glass, hamna i fredagsdimma.
Är fasligt nöjd med den planen, faktiskt.
Och just det! Har ni inget annat för er och känner er lite lyckosamma kan ni vinna en fancy sjal hos Tindy idag. Det måste jag ju tipsa om.Och ät ost! Det är bra för själen.
Min favoritplats i huset måste nog ändå vara det gamla spegelbyrån i hallen.
Där trängs allt sånt jag samlar på mig för att jag tror att det fungerar, men mest för att jag tycker att det är vackert.
Burkar, flaskor, smycken, dofter, små askar med lavendel.
Det är liksom jag på den där byrån.
Allting som doftar , pudrar, skramlar, skimrar, rasslar mig –
i en enda salig röra.
Hur kan ett utrymme bli mer eget?
Än när även det som är det ytligaste av en själv
har någonstans att ta plats.
Men hur blev det fredag?! Det här är ju galet. Jag är bara en mental hårsmån ifrån att börja använda kjol med resårband i midjan och nypa folk i kinderna och berätta om hur mycket bättre det var förr i tiden. M-hm.
Och i helgen är det Hem&Villa-mässa! Yay! Så om mannen (som har beredskapsjour) inte bli inkallad ser jag fram emot att släntra runt där i timmar och sucka åt saker jag får för mig vore hur bra som helst här hemma. Såna mässor brukar dock alltid bara sluta med att jag kommer hem med en överväldigande känsla av att bygga nytt, med en massa fancy förvaringsutrymmen och en ovanvåning utan snedtak (så att man kunde få skaffa sig en sånhär, ååååh) och en massa andra mindre kostnadseffektiva idéer.
Slutsatsen?
Att Hem&Villa-mässor är livsfarliga, men att det är en njutningsfull livsfara.
Lite som glass, faktiskt.
Kolla, kolla har ni sett vad som har kommit in?! Moahahaha. Jag såg det sent men jag hann knipa mig ett par. Åh, denna materiella, ogravida lycka!
Alltså, det här halsbandet från Rützou…
Det är så vansinnigt vackert att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till.
Jag såg det på Mathilde i lördags när vi var uppe i Stockholm, det hängde på en galge ovanpå nån tunika jag inte ens minns och hjärtat stannade litegrann. Jag tror det har med färgen på fjädrarna att göra, det där ovädersgråa i det blåa, och det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet.
Men jag tyckte att det var lite för dyrt. Jag har liksom svårt att rättfärdiga dyra halsband. Okej med ICON-halsbanden – de är dyra men de är användbara samtidigt. Det här; det här är ju inte ett halsband man drar på sig när man ska till ICA direkt. Så jag lämnade det där. På galgen. Trots att vi älskade varann, halsbandet och jag.
Jag gjorde helt enkelt gå-ifrån-och-se-om-det-hjälper-testet. Ni vet; när man lämnar en sak man tror att man måste ha för att se om man glömmer bort den. För det gör man ju oftast. När man väl kommit hem så var det inte så viktigt längre. Man glömmer bort. Går vidare. Hittar nån ny.
Men inte den här gången.
På söndagen hade jag fortfarande inte glömt. Jag strosade kärlekskrank genom stan, suktande. Jag försökte tänka på andra halsband, försökte tänka bort allt det där ovädersgråa, försökte låta bli att föreställa mig hur vackert det skulle vara mot solbränd hud i sommar till en klänning som egentligen är alldeles för lång och till hår med för mycket saltstänk. Och på väg ut mot Arlanda igen gick det helt enkelt inte att hålla emot längre. Det är sådär med äkta kärlek. Ingen idé att kämpa emot.
Så jag ringde Mathilde, bad om kärlek på postförskott.
Och nu är det här.
Nu ska det bli så vansinnigt skönt att dra benen in under sig i soffan, gräva fram ett glasspaket och totalt sjunka in i den där fredagskoman ni vet; när man är tung och varm i kroppen och pratar lite långsammare än vanligt.
