Och så fort gick det.
Att bli av med en måndag och se fram emot en tisdag istället.

Förhoppningsvis en med lite, lite fler ord.
Och en gnutta vår.
(Eller choklad, för den delen, choklad går också bra).

Det är visst en svartvit dag idag. Och så har det tydligen bestämt sig att snöa utav bara helvete. Men nu skiter vi i det! Nu bakar vi muffins istället, tycker jag, och tar ett långt bad och lyssnar på Winnerbäck och bjuder en man vid namn Peter på kaffe.

Ja. Så gör vi.

Det fanns visst lite vinter kvar i Februari ändå.
Ute ligger frost på staketet som ett tunt täcke av envishet, luftvärmepumpen låter som en drake i vardagsrummet och jag är inte på humör. Inte flickorna heller; de ligger som salukikringlor på fårskinnsfällarna och suckar svårmodigt. Vi hade nog alla förväntat oss dagar av vår och plusgrader nu.

Den enda som är på humör är silkesapan. Han låter sina hääääää!, ler sitt tandlösa, dreglande leende och försöker med gott mod och en smula våld peta in tre fingrar i min ena näsborre.

Älskade, älskade unge.

Ja, nu äter jag ju inte riktigt en lika flådig frukost idag. Tyvärr. Lite frukostpannacotta har jag ju förstått är mer eller mindre ett måste för att starta dagen på bästa sätt.
Istället käkar jag mackor och betalar räkningar.

Jorå.

Lyxpyx.

Så då var man hemma igen, sjukt sliten – sådär som jag lätt blir sen jag fick barn. Det är svårt att förklara, men sen förlossningen känns det lite som om jag har gått tillbaka till amöbestadiet och klarar liksom inte riktigt av en massa intryck längre. Förstår ni vad jag menar?

Men det går iallafall på rätt håll. I början, de första veckorna, blev jag alldeles matt av att bara besöka den lokala ICA-butiken. Nu klarar jag åtminstone av två dagar i Stockholm innan jag får lätt huvudvärk, dreggeltrötthet och börjar prata mumlande.

Så nu blir det till att beställa hem pizza, krama flickorna och inkassera en utlovad fotmassage.  Fin söndagskväll, allihop.