Att få orosväder.

Livet

Ja. Det har blivit orosväder ute. Himlen är blågrå och tung och gör att hela gågatan silas i samma ljus som tonade rutor på bilar ger när man sitter i baksätet och tittar ut. Det har regnat och snöat och haglat om vartannat på förmiddagen och nu är det som om vädret tar en paus och hämtar andan och funderar på vad det ska hitta på härnäst, medan vi sitter inne på kontoret och muttrar mot de stora fönsterrutorna och värmer fingrarna under oss på stolen.

Nu börjar jag bli lite trött och funderar på att snart kanske dra mig hem och svepa filten om mig i soffan. Men inte just nu, för jag är lunchmätt och nöjd och lyssnar på Ca valait la peine och diggar med tårna under bordet, och jag har några högar av mail kvar att gå igenom. Och så vill jag se hur lång tid det tar innan Svåra Lena märker att jag kapade hennes fejankonto när hon gick på lunch utan att låsa datorn, och att hon numera har en väldigt o-Lenig status där hon stolt berättar att hon införskaffat vårens första hot pants och hur smashing hon kommer bli i dom och lite päls.

Ja. Livet på kontoret.

 

Att vara tillbaka.

Livet

Okey. Skäll inte på mig, men jag har gått till jobbet idag. Febern är ju borta och då får jag lätt lite otålighetsklåda i fingrarna och då är det så fasligt svårt att vara hemma. Så nu sitter jag här på ett nästan knäpptyst kontor och njuter av att vara tillbaka, och Svåra Lena drar igång The Moniker och så diggar vi tillsammans och vevar med våra teskedar i luften.

Att det är torsdag idag! Jag har sovit bort en hel vecka, har spenderat dagarna med att ligga platt på sidan under duntäcket och dregla på soffkuddarna. Och nu är det alltså snart helg igen. Otroligt. Och det har tydligen varit riktigt underbart väder de senaste dagarna också; jag såg i morse att snödroppar kämpat sig fram på uppfarten och att fler skott är påväg längs husväggen och då känns det nästan okey att det var åskoväder igår och att gatorna idag är sprayade med ett tunt istäcke som får mig att halka runt på stället.

Men iallafall. Nu är jag äntligen tillbaka på jobbet och kan sätta tänderna i några dagars samlat arbete, sen ska jag hem igen och hosta klart och boka en ny greyhoundtid till den här helgen istället och äta upp de sista Piggelinglassarna framför någon av de där avsnitten Fringe jag varit för febrig för att se.

Att bli på gott humör.

Livet

Det finns två saker just nu som får mig att fnissa som ett litet barn och bli på alldeles saligt gott humör. Den första är det här:

Alltså. Hur kan man inte bli på gott humör av den här låten? Omöjligt. Inte bara för att den är sådär galet psykedeliskt svängig att hela själen trallar, utan också för att han är fantastisk. Bara titta på honom! Han är alldeles spattig och okontrollerad och nervös och jag älskar det. Han är en sån jag vill behålla; en sån att ta under armen och gå med på gågatan och bjuda på varm choklad. Vi skulle kunna sitta tätt ihop och fnissa åt något totalt orelevant och jag bara vet att han skulle få mig att skratta tills jag kiknar. Det är något med handrörelserna; hur han låter fingrarna flaxa åt alla möjliga håll när han sjunger. Det påminner mig om Micke. Men hursomhelst. Jag kan inte höra den här låten utan att få en helt obeskrivlig lust att ge mig ut tillsammans med jobbet och fuldansa en sommarnatt och skratta mig trött och komma hem med ömma fötter. Älskart.

Och nästa sak? Den här:

Detta måste ju vara årets bästa reklamfilm! Jag är helt tokig i den. Jag vet inte varför, men det är något så fruktansvärt charmigt med de här dumpade männen som äter glass och hysterigråter och ligger i fosterställning. Jag gillar att det för en gångs skull inte är en gråtande kvinna. Att det är lite otippat.
På sätt och vis förstår jag att det gör mig till en Väldigt Sjuk Person att jag tycker att det är charmigt med nedbrutna män, men ni fattar. Låtvalet är perfekt, minerna är perfekta, desperationen är precis sådär som den är när man är nydumpad och jävlig.
Det enda jag funderar på är om den funkar åt båda hållen. Vad tror ni; är den lika rolig för män? Eller är det bara vi kvinnor (eller jag får jag väl säga, ni kanske tycker att den är osmaklig) som tycker att detta är underhållning?

Men oavsett. Här var dom. De två sakerna som får ett influensamatt preggo att dra på smilbanden just nu. Tur att man inte är så kräsen.

Att börja bli på bättringsvägen.

Livet

Vaknar upp utan feber för första dagen sen i lördags och det känns som om någon äntligen dragit upp persiennerna och börjat släppa in ljuset. Jag är fortfarande helt manglad och blir andfådd av att bara gå upp för trappan och jag hostar som en gammal rysk gruvarbetare men jag är utan feber och det är ljuvligt.

Besöket hos gyn idag gick strålande. Jag har världens bästa gyn som ler hela tiden och har flaxande fågelhänder och är sådär genuint glad för din skull att man inte kan annat än att själv börja le tills man sitter där allihop och flinar mot varann som idioter. Blodvärdena var strålande och blodtrycket likaså, så jag kunde daska till mannen på låret och humma prima exemplar och flaxa med ögonbrynen. På ultraljudet sprattlade bönan åt oss som ett otåligt fiskyngel och hon hade växt till 2,4 centimeter – alltså dubblat sin storlek – på den här influensaveckan och det var magiskt att se hennes hjärtslag igen med mannens hand hårt runt min.

Och nu är jag hemma och har hällt ut mig i soffan och ska nog sova några timmar. Men nu vet jag iallafall att allt är som det ska och att hon växer så det knakar och att det dröjer förhoppningsvis minst två år till innan jag blir sjuk igen.

Rekommenderade inlägg

Att börja bli otålig.

Livet

Fem dagars feber och hela kroppen protesterar. Gav upp idag och åkte in för att lämna blod till en kvinna som gick så framåtlutat att jag var rädd för att hon skulle sätta de vita sjuksysterskorna för djupt i mattan närsomhelst och falla som en fura, men inget fallande blev av och blodet visade bara det jag redan visste – att jag är rejält sjuk men att jag inget mer kan göra än att vänta ut det. Läkaren var lång och hade den största näsa jag sett och när han la sina enorma svala händer på min nacke och panna och sa “stackars liten” som om jag var tre, somnade jag nästan sittande.

Och nu är jag hemma igen och slösover under täcket i soffan och muttrar åt att det inte går över. Jag önskar att jag iallafall var sådär skönt sjuk ni vet; när man kan titta på film och läsa bloggar och må ganska okey ändå, men febern är för hög och ögonen för torra för att jag ska kunna göra mycket mer än just sova och beklaga mig.

Men imorgon är första tiden på mvc för ultraljud och oavsett hur dålig jag är finns det inget som kan hindra mig från att ta mig dit och se så att allt är okey med den stackars bönan efter de här dagarna. Jag vet; det sägs att de tål hur mycket som helst och ligger väl skyddade – men ändå finns det där sparvhjärtat av oro i bröstkorgen för att något så litet kanske mår lika dåligt som en själv, och att det inte finns någonting man kan göra åt det.

Snart, snart hoppas jag kunna kika in till er allihop och se vad ni har haft för er och glömma bort mig litegrann bland era ord. Men tills dess vill jag iallafall att ni ska veta att jag är så himla tacksam för att ni trillar in här och peppar och skickar mail och skriver vackra saker trots att jag bara klämmer fram några feberrader och muttrar över vilken öken det är att ha influensa. Tack.