Efter att ha varit hos Böddi och gett Fru Sederblad och Inredningsfrun smink och fluffigt hår var det dags för middag!

Jag fick en oväntad bordsherre. Björn kom nämligen bannemig till middagen och var urflott i blå näsduk i bröstfickan och han underhöll hela bordet. Vi skojade om att campa i hans äppellund, om hans falska tweetare och hur det egentligen kommer att gå i Melodifestivalen. Men mest försökte jag övertyga honom om att det vore en strålande idé att skriva en bok ihop. Ranelid tur och retur skulle den heta, och skulle gå ut på att han skrev och jag tolkade. Jag tyckte att jag hade honom på kroken, men sen blev jag lite för till mig och råkade fråga när han tänkte gå i pension och det föll inte i god jord (jag tror dock jag lyckades släta över det med att mena att en Ranelid-pension för mig innebar att han mest skulle gå runt i sidenkravatt och trampa vin och läsa kultur i morgonsolen).

Sedan var det dags för mitt Wild Card. Nils Pils och Pär Bärs. Två halvnakna män med blåsinstrument. Jag var vansinnigt orolig för hur de skulle tas emot – det kunde liksom bara gå på två sätt. Antingen skulle folk glo på dom (och mig) och undra vad i helvete det var som pågick, eller så skulle de fortfarande undra vad i helvete det var som pågick men iallafall skratta åt eländet. Tack och lov verkade det bli det sistnämnda.

Björn tyckte att NilsPils var hysteriskt roliga. ”HA HA HA!” skrattade han ”Spela i bara mässingen! HA HA HA! Den var bra!”. Så jag satt mest och skrattade åt att Björn skrattade så mycket. Att ha en tokskrattande Ranelid bredvid sig gör ju en del för själens fågel om vi säger så. Dessutom har jag nog aldrig mött någon som talar så fint om sin fru. Sen var Björn tyvärr tvungen att ”gå och träffa en dam” men inte på det sättet det lät, och jag och Nelly frågade om hon ville campa i hans äppellund och hoppades att inget behövde beskäras. Det tyckte han var lite kul, det också. Men inte lika kul som NilsPils.

Lyckades filma lite här också:

Och sen var det dragshow. Den gick lite åt helvete på grund av teknikstrul, men det gör inget. Sånt får man räkna med. De var grymt duktiga och höll masken trots allt strul. Dessutom stannade de kvar och partade! Det är alltid pluspoäng på det.

Efter det bröts middagen och det blev dags för fuldans och karaoke. Jag och Nelly gick ut hårt med Ding Dong Song och jag skrattade så jag inte fick luft. Jag sjunger verkligen hysteriskt dåligt. Den där karaoken var förresten en rysare – jag hade bokat den i god tid av ett annat bolag som var så att säga aningen sporadiska i kontakten. I don’t do sporadiskt. När de inte svarade när jag ringde och de fortfarande inte hade kollat de tekniska förutsättningarna i lokalen på fredagskvällen klockan 19:00 var det bara att sätta sig och ringa runt efter en ny karaokemaskin. En fredagskväll klockan 19. Jomenvisst. Men det funkade! Djinabox fixade biffen.

(Och då ringde den andra snubben tillslut, såklart, och sa dou – vie haor gjourt houndra spelningar. houndra! däe e inga proublem, jaug fixaor det hära vao och tyckte det skulle vara okej att sladda in en kvart innan). Men det var nästan det enda svettiga som hände!

Och sen? Sen var kvällen slut.
För den här gången. Men! Jag måste avsluta med något av det vackraste jag sett; Anhalt Annikas version av Poison. Tyvärr är den typ upp och ner, jag blev så till mig när jag filmade. Ni kommer snart förstå varför.
Ni får vända på skärmen, det kan ju vara kul att göra i vilket fall:

Ah. Denna inlevelse. Ljuvligt.

Okej. Då ska jag försöka berätta lite mer om lördagen. Även om jag förmodligen inte alls är den bästa på att göra det då jag var så lullig av att hålla koll på allt att jag inte riktigt minns vad vi höll på med. Men nu ska ni få lite info till bilderna ni redan sett.

Goodiebagsen, ja. Det gavs ut två stycken. Om vi tittar på rena produkter så fanns där en kopp från Höganäs Keramik, liten glasbox (vitriini) från Iittala, något från Beach House (olika), ett förkläde från Ewa i Walla, Lisbeth Dahl-tossor från LunDesign, klämmor man fäster ihop strumpor med innan de tvättas (för att slippa det svarta strumphålet) från MyAqua, tvål från Fritsla Tyglager, kokossocker från Somanordic, ett välsignat tempelarband från Silke och tidningen Residence. Ovanpå detta fanns där presentkort och rabattcheckar till massa butiker – mer om dom sen. Sen stoppade Headorama ner en egen påse med produkter från Paul Mitchell. Länna Möbler kom även de farande med en kasse innehållande en Pop Phone, en kanna från Mateus och ett Durance-ljus. Hur galet bra är inte det.

Jag hade min lilla hejarklack med som hjälpte till på dagen med att dela ut, ställa undan, bära fram och lugna ner. Svåra Lena, Nelly, Carl-Otto och så Tindy. Utan dom hade jag nog dött litegrann. Och så Måns såklart! Vår konferencier. Bäst i världen.

Som vanligt fungerade jag jättefint på stress. Jag låste in mina saker i ett skåp, sen tappade jag bort nyckeln fyra gånger på en halvtimme. Sista gången gick jag bort med den till baren och bad dom hålla i den. Det var säkrast så. Mitt VISA-kort stoppade Svåra Lena i BH:n. Förmodligen inte lika säkert.

Sjukt mycket folk var där! När jag öppnade salsdörrarna för första gången fick jag dåndimpen. Men det var bara att ge sig ut. Först tänkte jag hälsa på alla men kom ganska snabbt på att det var omöjligt. Så istället fick jag gå runt och säga hejhejhejhejhej-hej-hej hej hej åt höger och vänster och attackkramas med såna jag tyckte mig känna igen och ropa åh! en man! och slita fram kameran varenda gång jag såg en man i folkhavet (vilket var typ två gånger). Och så skulle jag prata med journalister, det hade Carl-Otto bestämt. Fina Sara (som la tarot) hade med sig ett kort från sin sambo som är mediatränare där det stod en massa punkter på sånt jag inte fick göra. Jag höll så hårt i det kortet att det var alldeles svettigt, och så visade jag upp det för journalisten och sa titta, nu vet jag vad jag inte får säga. Han såg inte så imponerad ut. Han spanade nog mest efter Ranelid om vi ska vara ärliga.

Ranelid, ja. Så vansinnigt bra han var. Det finns däremot inte en chans i helvete att jag ska kunna återberätta vad han sa. Har ni nån gång sett honom live förstår ni varför. Det enda jag kan säga är att det var magiskt, att han är bättre än ni någonsin kan föreställa er och att jag nånstans fick ett erbjudande om att bli jagad av honom på ett löpband (under förutsättning att jag var iförd långkalsonger, bara det liksom). Är det någon man vill bli jagad av på ett löpband så är det väl Ranelid. För honom skulle jag kunna springa säkert en kilometer, eller så. Lite drygt, iallafall.

Jag fann mig tillräckligt för att filma en snutt:

Därefter bjöd jag på Limhamnsbomber, men de har jag inte fotograferat för då stod jag och flinade mot Ranelid och försökte berätta hur glad jag var att han kom. Men jag tror att jag har gjort ialafall 100 pers hooked på såna nu.

Sen var det sminkkurs med Tant Vera och Claudia!

De gjorde en dagsminkning på Milott och en kvällssminkning på Sofie. Iförda stilettklackar, såklart. Det enda jag kunde tänka på var dock hur förbaskat lik Tant Vera var en tjej jag känner. Version längre bara.

Sen kom min Böddi! Här var jag ju dock tvungen att springa till restaurangen, så jag fick inga kort på underverket. Han fluffade till Malena nåt kopiöst i håret, var sådär sjukt fräsigt klädd som man bara kan vara om man är polare med Duran Duran och hade med sig den snygga hårstylisten Laila som ni ser här ovan. Jamen kolla på henne! Hon ser ju ut som en trollkarlsassistent! Älskar’t.

Och sen bröts dagsaktiviteterna, något försenade, och alla begav sig iväg för att pynta sig/dricka vin/göra ingenting. Jag tog med mig de vackra flickooorna Inredningsfrun och Fru Sederblad till Böddi för deras styling som de vann. Malena och Anhalt Annika hängde också på. Men mer om det i nästa inlägg!

Vi ska ju inte trötta ut er.