Okej.
Om det är nånting man vet så är det att man ska hålla sig väl med de som planerar att föreviga en på bild. Jamen eller hur? Det behöver man ju inte vara ett geni för att förstå. Särskilt om vi pratar om bild till tidningen – för det är ju en sak att bli felciterad, en helt annan att ha horseface på en jättebild i Metro. Håll dig alltid väl med fotografen, för fotografen har makten.
Gick väl sådär med det idag. Kan man säga.
Till att börja med var ju Nelly och Carl-Otto här. Detta innebär att jag garvar hela tiden. Det går inte att förhindra. Jag skrattar så mycket att jag blir helt svettig i nacken, HA HA HAAAAA skrattar jag, och blir alldeles blossig och måste fläkta mig med kollegieblocket och glömmer helt bort att jag ska sitta mitt emellan dom och låtsas skriva viktiga meningar på ett papper och se planerande ut. Redan här börjar hon tappa tålamodet, tror jag. Det hade iallafall jag gjort.
Och sen tycker Carl-Otto att det är en lysande idé att förolämpa henne genom att högt deklarera att hon kunde kalla honom för precis vad hon ville (när hon frågade om ”calle” gick bra) för han tänkte minsann inte gå ut med henne på dejt ändå – vilken han bara gjorde för att fastställa att han så att säga spelar för ett annat lag men som missuppfattades totalt och skapade värsta obekväma tystnaden och fick mig alldeles hispig eftersom jag förstod att sannolikheten att hon skulle välja horseface-bilden blev större och större.
Sen stretchade vi hennes tålamod (stackars stackars kvinna) ännu mer genom att vägra ställa upp oss mitt på golvet med en dator i handen (jag menar – vem fan står mitt på golvet i en klunga med en dator i handen och planerar saker?!) och Carl-Otto satte ner foten genom att med Carl Bildt-röst fräsa att han minsann hållt fler pressträffar än hon kan räkna och inte tänkte ställa upp på såntdär trams! så istället fick han sitta på knä på golvet framför mig och Nelly med en gigantisk kökssax i handen och klippa i papper vilket fick mig att skratta ännu mer eftersom det bara såg ut som om det var nån form av annons för arbetande med särskilda behov och att folk som såg artikeln nog mest skulle tänka mmm, snajdigt event det där, verkligen och bläddra vidare.
Och sen mitt i allting, när jag kommer på att jag spenderat de flesta av bilderna med att sitta framåtlutad och garva med öppen mun, gastar jag förskräck ”tuttarna, tuttarna!” eftersom jag inser att mina amningsbröst förmodligen kommer vara det enda som syns i den vinkeln, vilket får henne att snabbt scrolla igenom bilderna, lyfta på ögonbrynen och säga ”okej… du kanske ska?… ja precis” och teckna åt mig att dra upp tröjan en aning, till hakan eller så.
Resten av bilderna sitter jag med kollegieblocket tätt tryckt mot bröstet (vilket förmodligen var en jävla tur eftersom jag efter att hon åkt upptäckte att jag hade en bebisspya strategiskt placerad mitt mellan brösten) och krampaktigt försöker se seriös ut. Dessutom kom jag på att jag under hela fotograferingen haft mannens fårskinnstofflor på mig. Storlek 42 är dom i. Nätta och så. Kommer göra underverk för proportionerna.
Ja.
Så på fredag ser ni garanterat horsefaceversionen av mig i Metro.
Skottlossningsrubrik och horseface.
Kul, kul. Det här gör vi om, tycker jag.
