Här hemma har vi skakat av oss IKEA-besöket med semlor, bad av silkesapa och babymassage framför brasan. Det hade ju inte varit helt fel att själv bli näckad, doppad i en balja, jollrad med och sen få en massage på en fårskinnsfäll av någon vars händer täcker typ halva ens kropp – men hey; man kan ju inte få allt här livet. (Dessutom lät det aningen disturbing märkte jag nu när jag läste igenom det. Kommer säkert få jäkligt konstiga mail nu från folk som vill klä mig i blöja och bada mig. Finns säkert någon form av forum på nätet där just det där är möjligt).

Men nu blir det vanan trogen True Blood och den där Lindor-chokladen jag aldrig tycks tröttna på. Och så ska jag försöka låta bli att gå bananas på Tindys bloppis. Kommer väl gå åt helvete som vanligt (har redan hittat en sak jag vill ta hem och klappa på) men försöka duger!

Så. Nu tar vi söndagskväll, tycker jag.

Ja, inte är man smart inte. För visst blev det IKEA idag, lönesöndag och allt. Ja, ni kan ju tänka er vilket käoz det var. Men jag var tvungen att införskaffa en slags klädanordning för att ta hand om den enorma röran jag har på mina kläder hemma – jag är värdelös på att hålla ordning i garderober och liksom stuvar bara in allting och stänger dörrarna med våld vilket väl i ärlighetens namn är sådär. Så jag har fått för mig att om jag kan hänga upp saker istället för att vika dom så kommer allt bli fina fisken. Vi får väl se hur det blir med det, men tanken är iallafall god och jag ska sannerligen försöka. Leo var däremot skitpepp på IKEA som ni kan se.

Och kappan! En Dimmy Coat från Chill Norway. Efter att ha sett den på den här och den här och den här tjejen har jag vetat att den nog mycket väl skulle kunna få bo hos mig. Så det har bara varit att vänta, och för några veckor sen fanns den nedsatt med två tusen vilket var heybaberiba. Den är så klassisk att den kommer få hänga med länge.

Som sagt. Vem behöver modemagasin eller inredningstidningar när man upptäckt bloggvärlden? Ingenstans inspireras jag så mycket som av er.

Ibland undrar jag hur mycket ost man kan få plats med i en kropp, egentligen. Visst, det är inte som under graviditeten (när jag förtärde så mycket kalcium att jag var övertygad om att Leo skulle födas utan fontaneller) men ändå; efter att ha satt i mig en ostbricka börjar jag fundera på om det där kosystemet med fem magar kanske har hittat sig en mänsklig  version i mig. Det finns liksom ingen botten.

Och nu är vi vuxna (pensionärer) och börjar gäspa och funderar på om man kanske inte skulle gå och lägga sig snart – och klockan är inte ens tio. Inget klubbande här inte, utan ostbricka och fårskinnstofflor och Tom Hanks istället.

Det är grejer det.