Tjejer. Nu hoppas jag att ni sitter ner, okej? Och till alla er som inte ska vara med på Bloggeventet ber jag på förhand innerligt och ärligt om ursäkt – för det här kommer att göra ont. Kanske inte lika ont som att bli sydd i aulan av en avhoppad konstfacks-student, eller som att allvarligt överväga att låta nån Göran peta in ett finger eller två i anus. Men ändå.
O-n-t.
För det är med bultande hjärta jag nu kan gå ut med att älskade, fluffiga, sockervaddsdoftande TINTINStyle gör sitt bidrag till potten. Och det med inget mindre än håll i er nu, sitt ner, ta fram luktsaltet, ring mamma
ETT PRESENTKORT PÅ 5000 KR!!!!!
Jag veeeeeeet!!!! 5000! Förstår ni hur mycket kläder man får för det?!
Inte bara crazy cat – det är skabbkatt och galna kosjukan och allting på en gång!
(Kan man bli ihouoppa med ett företag? Jag ska fasiken fråga chans på TINTIN Style i så fall, jag ska det).
Jäklar vad jag har möjlighet att vara effektiv på onsdagar! Idag har vi lastat in de där 110 kilona plus lite till i vardagsrummet, jag har haft möte med Öresundsgruppen och satt de sista detaljerna (infomail går ut innan söndag), jag har retat upp mig på välgörenhetsorganisationer som inte vill ha pengar, jag har tjänat 1300 spänn med hjälp av tjejmatte på Vindåkras rea (visar sen, galet bra köp) och jag har fotograferat för Nordljus.
Det sistnämnda är sjukt kul; de gick ut för ett tag sen på fejan med att de sökte nån som kunde fotografera varor åt dom när det blev lite för mycket för att hinna med själv, och jag var inte sen med att anmäla mitt intresse såklart. Jag behöver all övning jag kan få. Så idag anlände ett paket med kläder som jag fick kränga på mig och göra mitt bästa för att visa så att de ser så flådiga ut som möjligt. (Det är vid såna tillfällen jag önskar att jag hade en modellkompis boende gästrummet som jag kunde använda precis när som helst).
Och igen; ni är så himla bra. Tack för allt det där jag alltid tackar för, även om det kan låta uttjatat och larvigt. För att ni peppar och engagerar er och skrattar med mig även de dagar jag inte hinner uppdatera mig så mycket inne hos er.
Jag blir sällan arg eller frustrerad. Det är liksom få saker i livet som trycker på de knapparna hos mig, det ska ganska mycket till. Men en sak som gör mig så frustrerad att jag vill skrika i en kudde eller gå och banka huvudet i en vägg är felrekryteringar. Människor som klart och tydligt har en tjänst de helt enkelt inte borde ha. Folk som inte jobbar när de är på jobbet. De stillastående, oförmögna, okapabla.
Som det här med välgörenhetsprojektet. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det är skrämmande hur totalt ointresserade organisationer är av att få in pengar. Jag kunde aldrig föreställa mig att människor som satt på informationspositioner på allehanda organisationer skulle vara så totalt och fullkomligt ovilliga att delge just information. Jag hade valt ut ett par olika organisationer som jag var intresserad av att stödja och har nu spenderat en vecka på att försöka etablera någon form av kontakt med dom vilket bara det är ungefär lika enkelt som att få hjälp av Telias kundtjänst på under två minuters väntetid. Men hey. Det kan jag ta. De har mycket att göra. Busy, busy.
Men.
Vad jag inte kan ta är människor som är noll intresserade av sitt jobb. Som när jag berättar att ”hej, ni kan potentiellt få en shitload av pengar från mig, bara sådär, skulle ni snälla kunna slå mig en signal så att jag kan få höra om era olika projekt, jag vill göra något bra av detta, föra ut er information” skickar ett mail till svar. Tycker att jag nog borde försöka vända mig lokalt istället, det vore väl bättre. Om jag nu vill ge pengar, alltså. Och när jag svarar att jag inte vill vända mig lokalt utan vill ge rikstäckande, gärna till det där projektet jag läste lite om, det som heter ”xx” – skulle ni möjligtvis inte kunna berätta lite om det? menar på att om jag nu tvunget vill ge rikstäckande så kanske de har nån fond jag kan skänka till. Exakt så. Inget ”men vad roligt att du brinner för vår sak, det gör jag också, vad behöver du veta?”. Berättar dessutom inget om projekt ”xx”. Tycker att det kan jag väl googla. Typ. Låter mig som potentiell givare själv sätta mig och googla upp information om deras organisation, försöka hitta vad de arbetar med och hur och vad man kan stödja, vilka projekt det finns som de just nu arbetar med och som behöver bidrag. När man sitter som informationsansvarig. Och det är inte SOS Barnbyar heller eller nån annan jätteorganisation med en miljon i elden, utan en mindre organisation med direktnummer till medarbetarna på sidan. Det är fan så jag skäms å deras vägnar. Jag menar, hur jävla upptagen kan man va? Inte vet jag, men jag hade liksom inte föreställningen att det varje dag hör av sig folk som vill kasta pengar på dom. Men jag kanske har fel.
Fasiken, alltså.
Ska man verkligen behöva starta en egen hjälporganisation också? För att få saker och ting gjort? Okej att inte organisationerna kastar sig över mig eller på eget bevåg mailar mig, men att jag skulle behöva jaga folk för att ge dom pengar, det trodde jag aldrig.
Så nu blir det inte den organisationen. Trots att jag gärna hade velat eftersom deras sak, den de säger sig brinna för, är så behjärtansvärd. Men om det inte brinner, eller inte ens pyr, hur kan jag då lita på att pengarna används på rätt sätt?
Och det blir inte de andra heller, de som inte bemödar sig svara, som inte har koll på sina projekt, de som sitter vid sina skrivbord och pillar sig i naveln och är så nöjda med sin tjänst att de glömmer bort att göra sitt jobb.
Japp. Idag är Stora Postdagen och här hemma rasslar det in kartonger till goodiebags. Nyss stod det en grånad lastbilschaufför i trädgården och sa ”Naej dou, dae haer gour ente” och vägrade köra in sin lastbil på grusgången eftersom han var övertygad om att han skulle fastna. Så mannen fick sätta sig i Opeln och köra 110 kg av nånting i omgångar, medan tjejerna satt och tittade skeptiskt på det växande berget.
Så nu ser här lite ut som en vallokal, jag har fortfarande långkalsonger och om 30 minuter ska jag träffa Öresundsgruppen för att stämma av det sista inför eventet.
Just när man tror att det nog inte kan bli så mycket bättre kommer Iittala och lägger in Matti Klenells glasnyhet ”Lempi” i potten. Det är ett tvåpack klara glas och ett tvåpack färgade som kommer att gå till en mycket lycklig vinnare den elfte.
Hur tjusiga som helst! Och inte nog med det – de går att stapla, minsann.
(De färgade glasen är dessutom munblåsta – det kan inte bli så mycket lyxigare). Ni kan titta närmre på glasen här och få lite matchningsförslag här.
Fyra fräsiga glas från Iittala, alltså.
Ni kommer gå plus allihop på den där biljetten.
