Man kan ju inte bara gå i vippiga kjolar hela tiden. Men det där med jeans har liksom inte varit så aktuellt sen förlossningen. Det är nånting med konsistensen i kroppen, den där trolldegskänslan, som inte direkt inbjuder till att klämmas ner i någonting som är tight eller styvt. Jag provade ju ett par jeans sist vi var på västkusten – det var 70 % rea och jag tänkte att jomenvisst – ett par 26:or borde jag väl kunna… Eller hur. Halvvägs upp på arslet tog det liksom stopp, och resten av häcken stack upp som nån slags överbakad men nyfiken muffins och fick mig att skratta så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner.
De här Please-jeansen hade jag sett på lite olika bloggerskor och varit sugen som tusan på. Så för ett tag sen fick de komma hem till mig och har nu bott i garderoben länge i väntan på att få komma ut och användas lite. Och nu är det väl dags. De är ju perfekta, egentligen – sitter inte åt nånstans och är mjuka i tyget och hänger bekvämt runt aulan.
Ja. Jeans, alltså.
Jag tror att en vardagsfavorit kan ha kommit tillbaka.
Hur många bilder kan jag ha på honom nu? Tusentals?
Men det kan inte hjälpas. Varje dag är jag där med kameran, krälande på knä framför och gör konstiga ljud och smackar och måste avbryta då och då för att sätta en blötpuss på den där lilla o-munnen. Går inte att låta bli.
Idag trillade det här underbara paketet från Nyblom Kollén in, och nu får det ligga här hemma och vänta på en lycklig vinnare tills den elfte.Jag har beslutat att kalla det för ett Brygg-paket, och eftersom jag är typ härskare över mitt eget vardagsrum får ni helt enkelt gå med på det.
Bryggpaketet består av:
4 ljuvliga kuddar i fancy schmansy tyg
1 matta, lika fancy schmansy
och en vimpel som man kan pynta ihjäl sig med.
Så jädrans snyggt, och det är med stor sorg jag kommer skiljas från det på Bloggeventsdagen.
Som på millenieskiftet.
Vi hade hyrt en båt och seglade i Västindien; det var den Lindquistska halvan av familjen med mig och min pappa och min bror – de jag inte växt upp med varje dag och därför inte kan lika utan och innan som med min mamma och syster. Iallafall inte min bror. Och det var egentligen första gången jag lärde känna honom – eller kanske första gången vi började lära oss förstå varann. Det är inte alltid lätt att veta skillnaden.
Men just därför är den resan nåt som räddat livet på mig.
Det var magiska veckor. Luften doftade alltid kryddor och var sammetssvart på nätterna – alla minnen är ett virrvarr av ljud från vågor och känslan av salt i håret och den där gåshuden när det är mareld och båten plöjer en brinnande gata i havet; vi spelade Vangelis för det var det enda som passade och huden hettade från solen och min bror skrattade lättare än jag hört honom på länge.
Vi la till i hamnar jag inte minns namnet på; stökiga ojedoftande hamnar på öar där människorna log med hela ansiktet och satt lojt i skuggan – jag rökte för många helvita cigaretter och var alldeles för smal, men jag var fjärilslätt i bröstet och skrattade när ortsbefolkningen kallade mig babyface; jag gick på matmarknader och höll i frukter jag aldrig sett och lärde känna människor jag idag bara minns som gester och svarta lockar och det där leende vita.
Och så den där kvällen när vi gick ut, min bror och jag, och hamnade på ett lokalt ställe och var de enda turisterna på mils avstånd. Jag minns hans blåa skjorta bredvid mig i kön men framförallt känslan; stoltheten, den där bedövande storebrorsstoltheten som jag aldrig tycks växa ifrån och lyckan som sträckte ut grenar i bröstkorgen över det faktum att han var ute. Med mig. Lillasyster.
Och hur vi dansade. Detta hav av människor som alla skickade runt oss, denna öppna himmel ovanför oss och så musiken – reaggaeton och oljefat och hjärtslag. Jag blev hittad av en lång man med dreads som höll sin hand på min ländrygg och pekade ut stjärnbilder med en ölflaska i handen, jag minns att han doftade papaya och hade det varmaste skratt jag hört, men hela tiden fanns min bror där i ögonvrån; hans skjorta, hans Eddie Murphy-garvande, hur han blinkade åt mig med lockarna envisa i pannan och med skenet från hängande ljuslyktor i ryggen. Jag var trygg på alla sätt det bara gick och lättare i kroppen än någonsin.
Och så gick en natt som räddade livet på mig – från ett ställe till ett annat, från ett plåtskjul med pulserande reggaeton till en öppen gata full av dansande människor. Och som en kärna i detta min bror som jag älskar avgrundsdjupt, innerligt men aldrig kunnat berätta hur mycket som ett virrvarr av blå skjorta och Corona-öl; han som satt tillbakalutad på en vit plaststol i en sammetssvart natt och blinkade åt mig som för att säga det är okej och som sen – på sitt typiska vis- höll på att åka på stryk av en tungviktare genom att fråga where did you loose the heavy weight? vilket tvingade oss att fnittrande fly genom människohavet, andfådda av skratt.
Ja.
Det behövs bara en sån natt i livet för att sätta ihop en bror och en syster. Bara en.
Svåra Lena har en point. Det har gått lite för långt det här Fråga Olle-samhället, särskilt för alla unga. Men vad jag älskar med Svåra Lena är hennes rättframhet, hennes cynism och den där orädda kaxigheten – vi behöver inte tycka likadant men jag respekterar alltid hennes förmåga att stå för sin åsikt. Och så garvade jag så jag dog av ovanstående citat.
Och hon har en blogg! En arg sådan, såklart. Den finns här.
