Alltså. Den här Ewa i Walla-klänningen dör jag lite av.
Den är fantastisk! Prasslande siden i vippiga lager, tung fast samtidigt lätt, ultrafeminin men samtidigt kaxig. Jag kan inget annat än säga mhööö och klappa på den för den är så vacker att det är helt tokigt och den är etthundratio procent jag. I den vill jag bo på slott och klappa glansryktade hästar och vandra på grusgångar med de där mandolinmännen jag pratat om innan. Jag vill språka Jane Austen-igt och gunga repgunga och ha pudrat nylle och se sådär svår och sval ut som bara Sofia Coppola kan få fram.
Jisses.
Det är en Breik från Ewa i Walla och det var ett halvt helvete att få tag i den, ska jag säga. Först höll jag på och dealade med nån väldigt mysko kvinna i Nederländerna som sydde egna kläder och promt försökte få mig att köpa nån form av brödhanddukar i plysch när jag ändå var igång. Men hon hade bara en large och trots att det var ett bra pris så kunde jag helt enkelt inte vara så förblindad att jag bara tok-köpte en tre nummer för stor Walla. Men så såg jag inne på Evis blogg att hon köpt sig en Tine och så kom det fram att hennes kusiner minsann hade nån butik i Finland som sålde Walla, och eftersom jag tydligen är på nån slags rubbat mission att kartlägga varenda Walla-återförsäljare i hela Europa var jag ju bara tvungen att skaka fram vilken butik. Visade sig att hennes kusin har Seven Roses som tydligen halar mitt klädknark, fast lite hemligt sådär – bara i butikerna, så jag fick helt enkelt börja mailstalka de stackars finländarna med bilder på min Breik och fråga om de kanske möjligtvis pretty please skulle kunna ha en sån på lager.
Och det hade dom. Två stycken. I min storlek. Till nedsatt pris.
Så nu tror jag på klädkarma. Jag gör fan det.
