Allt som räddar livet på en är inte bara dråpliga händelser; utan de där varma, vackra också – de som sitter kvar i huden som en solbränna och håller en varm.

Som dagarna innan vårt bröllop. De satte sig från varsitt håll och åkte upp till västkusten för att vara med oss; Nelly, Svåra Lena och Micke, och vi hämtade dom med bilen och alla luktade rök och Svåra Lena svor som en borstbindare för hon hade gått lite vilse på en bussparkering och tyckte att det var ”ett jävla påhitt” alltihop. Dessutom behövde hon en man hade hon bestämt; en skäggig tyst typ med gallonbyxor och valkar i händerna, någon som var en bra bit över medelålders och åt mycket kött. Micke var darrig på händerna och torr om läpparna – det var första gången han träffade Scout Valiant och han blev lite nervös och pratade om krokodiler och viftade mer än vanligt med armarna och jag kunde se i ögonvrån hur min man gjorde sitt bästa för att inte se förbryllad ut. Nelly? Nelly var som Nelly alltid är; ett högljutt skratt fullt med lockar och hennes doft satt kvar i kinderna på mig långt efter vi hade kramats och fick bröllopsnerverna i min mage att lägga sig till ro för första gången på vad som kändes som en evighet.

Vi skulle fiska bestämde vi oss för lite hux flux, havsfiska, och efter några samtal fick jag tag på en fiskegubbe med dialekt så tjock att jag knappt förstod vad han sa och efter hundra ”ursäkta-vad-sa-du-nu?” hade vi kommit överens om att vi skulle chartra hans båt dagen efter och bli uttagna på havet och få fiska precis hur mycket makrill vi nu ville. Jag hörde att han tyckte att vi var badjävlar, det fanns en ton av pedagogik i hans röst som fiskegubbar bara har när de pratar med rikssvenska blivande brudar – och ändå hade han inte en aning om vad som väntade. (Svåra Lena hade däremot ljusnat lite vid utsikten av att det kanske fanns en man i gallonbyxor att luta sig mot inom en snar framtid).

Den där dagen på båten glömmer jag aldrig. Micke blev gravt sjösjuk och satt större delen av tiden på däck med huvudet mellan benen och stönade plågat, medan vi garvade rått och kallade honom landkrabba. Nelly satte väl nånstans sanning i det där påståendet om att man inte får någon fisk om man pratar, och Svåra Lena var frilufts-svår och stod i halvskugga och rökte med ena handen om ett fiskespö och med sneda blickar på den medelålders fiskegubbens valkiga händer och medan vågorna slog in över relingen och fick Micke att säga ”mhöööö” frågade Svåra Lena ut fiskegubben om huruvida han ägde ett par gallonbyxor och om han nu inte gjorde det; om han då kanske möjligtvis hade nån halvstum polare som kunde tänkas äga både fiskebåt och innan nämnda byxor och som skulle må bra av en viril tjugonåntingåring i sitt liv.

Och så gick några timmar. Inget världsomvälvande, inget ovanligt, inget himlastormande – bara jag och en fiskegubbe och min skäggiga segeldoftande man och tre personer som får mig att skratta så jag sväljer saltskum där jag står lutad mot en reling och ser dom försöka plocka krabbor med pekfingrarna ur en sjögräshal tina.

Men ändå. Ovärderligt.