Jag är en såndär som aldrig ger nyårslöften. Förmodligen delvis för att jag är så förbaskat dålig på de där klassiska ”nu ska jag bli hälsosam”-löftena och det ändå alltid slutar med att jag kränger choklad i soffan, men också för att mina egna, mentala löften oftast är så luddiga att de inte går att sammanfatta. Så nej, jag ger aldrig konkreta nyårslöften. Däremot sätter jag upp inställningsmål att leva efter, sånt jag kan ha nytta av varje dag och som jag måste jobba med. Sånt som ger mig ett sätt att leva.

Som att jag ska kick ass i allt jag gör, till exempel. Att allt jag tar mig för ska jag göra ordentligt och så bra jag kan – det är ett bra livsmål för i år. Att jag ska utvecklas och alla synonymer till det (mogna, bli vuxen, bli större, bli mer omfattande, bli bättre, arta sig, öka, stiga) och att jag ska försöka sluta göra sånt jag inte gör bra för att ha mer tid till att göra sånt jag gör bättre.

Och att jag inte ska ödsla tid på ovänner. Att jag fortsatt ska ha mina två ärkenemesisar och inte mer, eftersom ingen människa egentligen är värd att ta så mycket energi av mig som en ovän kräver. Den tiden och den energin behöver jag till det ovan; att utvecklas, bli mer omfattande, bli bättre. Inte till att begränsa mig själv med ilska och småsinthet. Att vara arg och driven av ilska är inte ett sätt att leva. Iallafall inte för mig.

Och så ska jag fortsätta med vänlighet som min livsfilosofi, men fortfarande är det Grynetversionen. Jag tar ingen skit. Svårare än så är det inte. Jag har råstyrka jag också och använder den om jag blir stampad på svansen – men jag är inte den som står i krogkön och muckar bråk. För mig ligger sann styrka hos de som inte måste demonstrera den jämnt och ständigt. Varför skulle jag? Livet är för kort för att orka göra sig osams åt höger och vänster. Jag vill vara stolt över mig själv, och den stoltheten får jag av integritet men inte av aggression. Att ha ilska och negativism som strategi kan fundera kortsiktigt som drivkraft men det håller aldrig i längden. Man måste lära sig förlåta.

Och ärligt talat; är det inte jäkligt 1990 att vara provocerande och arg? Jag tror nästan det. Och nittiotalet var ingen höjdare på många sätt. Doktor Alban var stor då, till exempel. Och midjekort tröja. Det borde ju säga allt.

Ja. Det var väl det. Och så tror jag på kakor! Kakor löser det mesta.
When in doubt – take a kaka.

Vapendragare, livräddare, dotter till en saknad. Den finaste vän jag har; en sån att älska och öppna galleri med när man är på tok för gammal och har börjat röka igen.
Dessutom den enda kvinna jag vet som kan bära upp en muttgardin.

Min piratprinsessa.

Jaha, så var det måndag igen och mannen har gått tillbaka till jobbet och jag och silkesapan är själva i soffan – vi tittar på nyhetsmorgon och diskuterar rubrikerna och drar mig i håret och garvar. Inte så illa det heller, men det är förbaskat skönt att vara alla.

Det blev ingen västkusten i veckan som var, vi tänkte åkt i helgen som var men kom på att mannen hade jour och då blir det lite bökigt. Så vi åker på fredag istället och tar någon dag bland klippor och hav och luft så salt att läpparna torkar ut litegrann, och det finns få ställen på jorden jag älskar lika mycket. Och nu har jag ju ännu en att visa det för. Jag spenderade alla barndomssomrar där själv och fiskade kräftor och åkte båt och klättrade i berg, och det är liksom självklart att Leo ska ha det likadant.

Men nu ska jag tända en brasa och pilla med lite bilder som jag tog på Nelly igår när hon var här och lämnade julklappar och garvade så flickorna undrade vad som stod på.
Och just det; 2012! Det kommer bli bra, det här.

Hörni; jag måste bara fråga. Jag får alltid så himla stor respons (fina ni) när jag själv är med på bild – är det verkligen kul att se? Mina Wallor och så? Känns det liksom inte… märkligt?