När jag först träffade min man, alldeles sådär i början, var hans föräldrar lite oroliga på föräldrars vis för att jag bara skulle vara intresserad av honom för att han hade en bra lön (vilket var befängt egentligen då jag vid det tillfället tjänade mer än honom) och även om det snabbt blev konstaterat att så inte var fallet och de tog emot mig med öppna armar så satt det där kvar i mig länge efter, eftersom jag är en sån som alltid klarat mig själv och som blir barnsligt stött om någon försöker antyda något annat. Jag är en självständig, en självförsörjande, och sätter stor stolthet i det och  morrar åt alla som antyder motsatsen. Det var lite så det började. Den här andra grejen som räddade livet på mig.

Som på vårt bröllop. Där finns säkert hundratals såna minnen från den dagen egentligen, men ett sitter så benhårt kvar och visar sig alltid först:

Jag har gjort sånghäften till borden, men inte den vanliga sorten – det är puff daddy och thong song och you can call me al och flera sidor av otraditionellt sjungande, och känslan när ett helt rum i blandad ålder gemensamt sjunger ”My humps” är oslagbar; men det är inte det bästa. Det bästa har stadsduveblå klänning och diadem i håret och sitter bredvid min bror och ger honom vin och kommer med oanständiga förslag.
Nelly.

Och det blir dags att sjunga igen och bandet spelar ”bills, bills, bills” och min älskade stadsduveblåa vapendragare sitter med båda handflatorna tryckta mot bordet och får nåt immigt i blicken. Och i ett kölvatten av chiffong sätter hon fart mot svärfar som sitter inget ont anande och kisar på sångtexten över kanten på sina läsglasögon och försöker mima med till Destiny’s child –

ja.

Jag glömmer det aldrig;
den där ögonblicksbilden när Nelly ghetto-grindar en sittande, Destiny’s child-mimande svärfar – hur hon i sin brudtärneklänning dansar som om hennes själ var ifrån Bronx samtidigt som hon sjunger

can you pay my bills?
can you pay my telephone bills?
can you pay my automo’bills?
then maybe we can chill
I don’t think you do
so you and me are through

till honom, åt honom, för honom.
Hur han tycker att det hela är ”festligt”, hur ingen annan förstår mer än jag och hur den där känslan av herregud-detta-är-så-opassande-men-så-roligt-att-jag-bara-dör ilar genom kroppen med samma skyldiga, sköna känsla som när man tagit sig en bit choklad när man inte borde.

Det hela blir ett virrvarr av bilder; längre ner på bordet sekundbilden innan hon finner sig – en förvirrad svärmor som undrar varför i hela friden den där högljudda brudtärnan dansar för hennes man. Precis åt höger om mig – min pappas roade överläpp, den där krusningen av tillbakahållet fniss som sticker fram i mitt synfält, hans tumme lätt böjt mot vinglaset och hur han mumlar något till mig (jag minns inte vad) som får det där explosiva skrattet som bubblat och dånat inom mig

att bara kasta sig ut och förlama mig tills jag inte ens kan sitta upprätt utan får lägga pannan mot den vita bordsduken och skratta
innerligt, våldsamt
tills livet får plats i mig igen.

Foto: Mikael Stiller