Av mannens syster fick jag ett berlockarmband som är sådär litet och nätt att jag blir alldeles flickig inombords och vill ströva runt i prassliga kjolar och sjunga med fåglar och sånt. Och svärföräldrarna skämde bort mig med ett hand-paket som heter duga. Snart kommer jag ha silkesfingrar, i shit you not.

Leo fick kläder, gosedjur, en speldosa och så den här underbara tingesten som ni kan se ovanför. Den kom ifrån hans mormor och jag fnissade gott åt den. Jag är ju galen i trofeér själv, och nu kan silkesapan ha en på sitt rum också. Sådan mor, sådan son liksom. Det ska ju börjas i tid.

Ja där ser ni honom framifrån också, om än lite suddigt. Han ska upp ovanför barnsängen idag minsann, ska bara övertyga mannen om att det är en strålande idé att leta upp hammaren. Och till höger ser ni nåt vackert från ILVA som jag sneglat på ett tag och som svärföräldrarna snappat upp. Den ska hitta sin plats inne på kontoret, tror jag. Där kommer den nog att trivas fint.

Och av mannen då? Ooooo, det kommer senare idag. Bloggkläder och nåt
tjutframkallande prassligt. Ni ska få se. Som vanligt dog jag litegrann.

Och så börjar Den Stora Gemensamma Ledigheten, och vi sitter som två nördar i soffan och mornar oss med att psykos-surfa våra flavour of the month-besattheter – mannen surfar cykeldelar och jag surfar Ewa i Walla. Tack och lov är vi likadana där; vi har perioder där vi går upp fullständigt i något, alltså verkligen uppslukas, och sen är vi liksom inte riktigt kontaktbara under den perioden. Det är inte riktigt friskt, men det är förbaskat effektivt. Ge mig en halv dag och jag kan lova att jag har nosat rätt på den absolut billigaste Wallan. Förmodligen befinner den sig i en grotta i östtyskland och kvinnan vid namn Greta skippar inte alls till Schweden, men efter lite pretty please och en dos beslutsamhet brukar det mesta ordna sig.

Så ja, såna är vi. Just nu har mannen dock övergått till att visa upp en Lamaze-älg med ringar i svansen för Leo och säga: Det här är Taaaage. Eller var det Hälge? Hälge var det va? De brukar nog heta Hälge, det var nog bara jag som sa Tage. Har du sett vilken konstig svans han har? Det är en ju anomali. Det var märkligt. Vilken får mig att fnissa så datorn hoppar för det är bara han som kan prata anomalier med en knappt tremånaders bebis. Det är min man, det.

Men nu ser vi till att starta den här måndagen, tycker jag!
Armarna uppåt sträck och allt det där.

Har ni det bra? Här hemma avslutar vi julen på bästa sätt; med pizza och Criminal Minds iförd långkalsonger och tjusiga tossor jag fick av Svåra Lena. Snygg som bara den, alltså.
Och så filar jag naglarna på silkesapan – de växer som ogräs och får mig nästan att börja fundera på om det där med att dricka bröstmjölk inte är en så dum idé ändå trots allt. Uppenbarligen gör de underverk för manikyrunderlaget.

Men nä. Mer spänning än såhär står inte den här familjen för idag.
Förbaskat skön söndag är det, iallafall.

Är det inte den Universella Slappardagen idag?
När man sitter i äta-hur-mycket-som-helst-utan-att-det sitter-åt-kläder i soffan och tittar på hjärtekramande julfilmer och smaskar på allt det som blev över från igår, och laddar för mellandagsreornas start imorgon (men jag ger mig icke! ut i butiker och blir nedtrampad, det gör jag bara inte) och skickar juliga sms till folk man tycker om och funderar på vad man ska göra med de åtta dagars gemensam ledighet som är kvar.

Förmodligen tar vi en tur till efterlängtade västkusten igen, och en sväng upp till Ljungby för att hälsa på mamma. Men annars? Nä. Bara vara hemma och barrikadera oss i vardagsrummet med god mat och godis och seriemaraton.

Vårt sätt att koppla av.

Ja, så vart det julafton igår och det var strålande sol och vackert väder här nere i Skåne, men trots det började julkänslorna faktiskt infinna sig till slut.

Leo var dötjusig dagen till ära i en smoking (från H&M) som fick honom att se ut som en pianospelande nobelpristagare. Pekfingret åkte fram som vanligt. Passa dig! liksom, sånt här skojar man inte om.

Vi kollade på Kalle såklart, även om det mest blev med ett halvt öra nu när man är aningen äldre och har sett det några gånger. Förresten; det där med att banda Kalle och se det andra tillfällen än på julafton – vilken kategori tillhör ni? De som tycker det är helt okej eller de som tycker att det är helgerån? Jag är nog inne på helgerån. Sån är jag, liksom.

Flickorna fick såklart paket de också. Jag är dessutom så vrickad att jag vägrar låta mannen prata högt om vad vi köpt till dom. Fallifall de hör. Man vill ju inte förstöra överraskningen.

Jag fick minsann paket jag också – ni ska få se sen. UV-filter till kameran, bloggkläder (ni vet; sån man har länkat till och skrivit ooooo om – bloggen är fasiken världens smidigaste önskelista) och något underbart vackert prassligt som fick mig att tjuta.
Mannens snygga syster gav mig det nättaste lilla armband man kan tänka sig, och en flaska ekologisk hallonsaft. Som man får en kanelbulle i pant på. Skitsött.

Mina kakor? Jomenvisst. De verkade gå hem. Jag pyntade Helenas pepparkakscheesecake lite brudigt med att färga glasyren pastellrosa och fluffa till det med minimarshmallows. Dock hade alla svullat i sig gröt precis innan så mina kakor var liksom dödsstöten på nåt vis. Efter en bit satt svärfar i samma fåtölj resten av kvällen och rosslade.

Tomten kom! Han mumlade åt Leo genom fönstret och Leo såg storögt på. Vi får väl se om jag kommer få pynta lite KBT för det här sen när han blir äldre, men han verkade inte tycka att Tomten var det minsta läskig. Inte Tant heller. Tooka tyckte däremot att han var skitvidrig och hade svansen så långt in mellan benen hon bara kunde.

Och sen åkte vi hem och var alldeles mätta och trötta och bäddade ner oss på ovanvåningen och lyssnade på regnet och tittade på Dexter och skrattade åt silkesapans snarkande.

En jättefin jul, helt enkelt. Precis så som den ska vara.

Ps! Koden till Nellys tjuvstarts-REA är NLYSALE. Slog till på en kofta från Rut mfl för 200 spänn. Sjukt bra pris.