Idag är det fredag yey! och åtta dagar kvar till julafton. Alltså… Åtta? Är ni med på det? Jag är det bannemig inte.
Jag tror att en del av min brist på julkänsla inte bara sitter i det ryska industrivädret utan även i det faktum att jag inte längre jobbar = inte befinner mig inne i stan = missar den kommunala nu-tar-vi-i-så-vi-spricker-pyntningen av stan och butikernas julmusik och tingeltangel och glöggdoft. Här ute på landet i min randiga soffa och med allt detta ammande skulle det kunna vara lite vilken årstid som helst. Ganska skönt faktiskt.
Och så har vi ju det där med julklapparna. Vet ni vad ni ska ge era eventuella respektive? I shit you not, min man är svårast i världen. Men det blev en cykelram tillslut (ja han vet, det är naturligtvis en såndär riktigt nördig cykelram som kräver att an mäter hela kroppen i olika vinklar med special-linjal typ för att få fram rätt storlek – lite svårt att börja smygmäta honom och skriva upp allt i ett litet block utan att berätta varför, då hade han väl trott att jag fått någon form av hormonpsykos och planerade att stycka honom och sen hade han inte kunnat sova ordentligt på veckor) så att han kan börja bygga ihop den där cykeln som med största sannolikhet kommer förfölja mig med sina reservdelar resten av mitt liv. Och det blev han glad för. Så glad att han i ett svagt ögonblick gick med på att jag skulle få välja färg på den där tejpen man har för att linda styret med.
Moahahahaha.
Doktor slang vet inte vad som väntar. Han kommer ha gladaste cykeln på sjukhusområdet, det är en sak som är säkert.
Kreativiteten kommer känna inga gränser.
