
För 20 år sedan nådde jag henne till hakan kanske, och hennes hand doftade Nivea ur blå plåtburk och varje morgon på vår solsemesterfrukost fick jag uppskurna frallor med varannan Nutella och varannan saltkött hon lindat in i tidningspapper och tagit med sig hemifrån.
Och alldeles nyss, för bara något år sen, hade jag växt ikapp eller hon krymt ifrån svårt att säga vilket för jag minns hur hennes hår kittlade mig i näsan när vi kramades och hennes händer var lite mer sparvlika men fortfarande hennes.
Och nu? Se så liten hon är bredvid mina 163 centimeter. Som om jag vore nån slags jätte i jeans, redo att lyfta upp henne och bära med henne ut genom alla de där korridorerna och in i hissen med kodlås och över parkeringen med blöta löv – hela vägen hem till hennes gamla lägenhet som fortfarande står kvar där och saknar henne med sina tjocka mattor och sin svaga doft av tvål.
Ja.
Tiden går så fort bakåt för henne och framåt för mig numera, utan att vi egentligen hinner mötas nånstans däremellan.
Inte konstigt att människan klamrar sig fast så hårt vid minnen.
Vad skulle vi annars göra? När armarna inte räcker till för det där bortrövandet vi så hett önskar. Genom alla de där korridorerna och in i hissen med kodlås och över parkeringen med blöta löv –
hela vägen hem till hennes gamla lägenhet som fortfarande står kvar där och saknar henne.