I helgen när vi var och hälsade på mormor passade vi på att insupa Helsingborg en microstund innan själva besöket. Jag är ju född där, har jag sagt det? Född och uppväxt där i ungefär sju år, sen ute på vift tills jag kom tillbaka till staden som tjugoåring för att stanna i några år till. Och om det är nånstans som är riktigt hemma så är det där.

Det är konstigt det där med städer man flyttar ifrån – trots att det kan gå år mellan återbesöken ser de på något märkligt sätt alltid likadana ut. Alla dessa gator man kan peka ut och säga där bodde jag! Alla dessa genvägar man trodde man glömt bort men som sitter kvar i ryggraden på nåt sätt. Alla dessa ställen som har ens minnen i väggarna; lägenhetshus man kan gå förbi och snegla upp på och minnas nån efterfest för ett halvt liv sen då man upptäckte apfelkorn och somnade i ett badkar med en österrikare i rutiga byxor. Allt det där.

Det spelar ingen roll hur många gånger man flyttar till eller ifrån. Där man en gång haft ett liv är det som om livet sitter kvar i gatorna och husen tills man kommer tillbaka. Som en liten påminnelse, bara, om att ha hjärtat på rätta stället.

Som ett sätt att säga välkommen hem.

Ps. Har ni sett Tindys pass-it-on-tomte? Fin idé.

Ja, godmorgon får man väl säga. Här ligger vi och mornar oss, silkesapan och jag. Eller ja, det är väl mest han som mornar sig – jag tycker att det vore en finfin idé att somna om ett litet tag. En timme eller så, det är ju trots allt tisdag och klockan är inte ens nio.

Så den senaste halvtimmen har jag legat och viskläst politiska artiklar från dn.se för honom så att han ska bli så uttråkad att han går med på mitt förslag. Vi hade hunnit igenom regeringens syn på andrahandsuthyrning och att Per Åsling tryckt på fel knapp när jag trodde att jag hade sovmorgonen som i en liten påse.

Men så tar jag den här bilden och inser ganska snabbt att storleken på silkesapans ögon säger att it ain’t gonna happen.

Så vi går nog upp nu. Godmorgon.