Ja ni vet ju alla hur det gick sist. Pilates på snabbspolning. Vilket gjorde att jag hade förjävla ont lite precis överallt i några dagar efteråt och funderade på om det där med ryggskott kanske var värt det ändå, men nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och ska försöka igen. Mannen har nämligen lyckats få den snälla skivan att funka i min laptop, så nu kan jag slänga upp den på vardagsrumsbordet, dra fram pilatesstolen och sätta igång. (Jag måste medge att det inte var med skriande glädje jag insåg att han löst skivproblemet, tyckte att jag hade en fin liten ursäkt där till att låta bli).

Jag vet att många av er kommit med förslag på alternativa träningsformer. Barnvagnspromenader och så. Och det är jätte-jättesnällt men ni förstår; jag är liksom inte alls typen som vill träna, och absolut inte för tränandets skull. Jag kan sträcka mig till pilates för ryggen (och för rödvinsdrickandet, men det är ju kört nu) men sen tar det liksom stopp. Jag applåderar alla ni kvinnor som äger toppluvor och spandexoveraller och som vet hur man stretchar och kan orientera med små kartor. Sist jag försökte orientera fick brandkåren komma och leta upp mig.

Så ja. Jag önskar innerligt att jag var en toppluvekvinna (inte minst för att de alltid har så bra tänder – vad beror det på egentligen?!) men jag har liksom nånstans accepterat att jag är en fullfjädrad äta-muffins-iförd-mannens-långkalsonger-samtidigt-som-jag-tittar-på-tvshop-kvinna. Det går fint det också.

Men nu har jag en beef med Mari Winsor att ta hand om.
Fi fan.

Ses snart igen.