
Alltså. Jag knäckte ju svanskotan under förlossningen som ni kanske minns? Gjorde ont som fan efteråt, i två veckor värkte det och gjorde det omöjligt att ens försöka sitta och det var till och med svårt att somna på kvällarna. Sen lugnade det ner sig. Värker inte konstant längre, inte alls.
Men.
Det är inte riktigt som det ska där inne. Nu har det gått sex veckor och jag känner hur det liksom ”klickar till” i arslet när jag sitter och försöker byta ställning. Och jag kan fortfarande inte sitta rakt upp och ner sådär, utan måste liksom sitta framåtlutad som en hemorrojdpatient (åh! Här kunde jag ju hemorrojdlänkat!) vilket ställer till det en aning. När man ska köra bil och så, till exempel. Och det är inte särskilt skönt, det kan jag väl inte påstå, även om det inte gör sömnlöshets-ont. Och såhär kan jag ju inte ha det. Jag måste ju kunna sitta. Iallafall lagom tills jag ska börja jobba igen och förväntas kunna sitta på en kontorsstol utan ett bildäck under arslet. Ja ni fattar. Så jag googlade vad man ska göra åt en knäckt svanskota och hur länge det förväntas vara såhär.
Mhm.
Jag hittade ett svar som en Göran (specialist i allmänmedicin) hade gett en kille som åkt pulka och gjort illa svanskotan. Pulka, liksom, vad är det mot en förlossning? Men iallafall. Tydligen kan en svanskota få en fraktur och då ska de göra ont ett litet tag, och sen läker den ihop igen och så är allt frid och fröjd. Om inte. Om inte svanskotan läkt ihop fel. Mhm. Så som min förmodligen gjort, det är därför den sitter där och klickar. Och vad gör man då? Om den läkt ihop fel? Såhär svarar Göran:
”Dels brukar man vid en undersökning i ändtarmen rätta till felställningen om svanskotan ligger fel, och dels töja ut muskler som inte sällan blivit strama efter en sådan skada” Jaha. Ja det verkar ju logiskt. Och en undersökning, liksom. Hur bökigt kan det va? Tydligen bökigt utav bara helvete. Det här är vad Göran föreslår:
”Denna behandling utföres med behandlarens pekfinger inne i ändtarmen, vilket förstås kan vara obehagligt och göra ont för stunden. Efteråt känns det dock oftast bättre och besvären försvinner snabbare.”
Alltså.
Seriöst? Hur arg är Gud på kvinnan, egentligen? Inte nog med att jag ska skvätta fostervatten på Dag, vråla hjäääälp! hjääälp! när jag nästan föder i ett bäcken, klämma ut en 35centimetersskalle ur vajajnan (numera kallad aulan) och bli sydd lite hippsomhapp utan bedövning. Det hade jag liksom kunnat ta. Jag har bearbetat allt det där.
Men nu? Nu ska jag tydligen behöva gå till nån Göran också, som ska stoppa upp ett finger i mitt arsle och rätta till min svanskota.
Jomenvisst, förstår ni. Det är rättvisa det.