Och så kom Ola. Klockan var 07:00, jag var sju centimeter öppen och kände mig som ett vrak efter de senaste tre timmarnas lustgaspärs. Jag hade brölat efter epidural till Annorna och äntligen, äntligen var det tydligen läge för in kom en grönklädd, gänglig man vid namn Ola som hade munskydd och mössa och hela videvippen så jag såg bara hans ögon men kunde ganska snabbt konstatera att Ola knappast var 50 år gammal och färdig specialist; men det sket jag högaktningsfullt i. Detsamma gällde min framtida motorik; jag har lite trasiga diskar som jag diskuterade med Ola och han sa humm humm och vägde fram och tillbaka på fötterna och gjorde mig livrädd – jag var övertygad om att han på grund av de trasiga diskarna skulle neka mig epidural och jag var samtidigt beredd på att överväga att ta epiduralen ändå om det fanns låt oss säga 50-60% risk att den skulle göra mig förlamad. Ungefär så ont hade jag vid det tillfället.

Men Ola hotade inte med förlamning tack och lov, han rullade in sitt lilla bord och jag fick sätta mig på sängkanten och fick order om att sitta helt still. Det här gjorde mig dönojig ska ni veta. Helt still. När man har värkar. Det är ungefär som att be någon sluta andas i en halvtimme eller så. Dessutom var jag ju påtänd och örlade om både det ena och det andra och hängde mig framstupa i fickorna på en av de stackars Annorna för att kunna balansera mig någotsånär medan Ola petade in grejer i min ryggrad (här stod Nelly likblek i ett hörn och försökte se nonchalant ut). Om det gjorde ont? Inte det minsta. Han passade på under värkarna så jag kände inte ett dugg, klistrade fast slangen med nån slags dundertejp som jag fortfarande inte fått bort och konstaterade sen att han var färdig.

Här följde sen ungefär en kvarts flummeri från min sida där jag (till mannens stora fasa) började fråga ut honom om hur många år han hade kvar tills han var specialist. Jag påpekade också att han nog måste ha det mest tacksamma jobbet i världen, vilket han lite vagt höll med om. Och när epiduralen kickade in, alltså verkligen kickade in, och jag kunde vara mig själv för första gången på timmar passade jag på att uttrycka min kärlek till Ola. Efter att han hade gått fortsatte jag att uttrycka denna kärlek på bloggen, till alla som kom in i rummet och till min BM som jag tydligen tyckte att det var en finfin idé att ringa till och tala in på telefonsvararen att jag minsann inte kunde komma för hinnsvepning dagen efter eftersom jag höll på att föda barn, och att hon definitivt borde prata mer om epidural om mindre om tygtuttar på sina föräldrautbildningar.

Ja. Epiduralen var ett mirakel. Jag hade inte det minsta ont. Inte det minsta. Jag hade full känsel i mina ben, jag var helt klar i knoppen (nåja, jag är ju som jag är) och värkarna hade övergått från herregud-vad-det-gör-ont till att bara kännas som tryck i vajajnan – ungefär som om du har en fyrakilosförstoppning att ta hand om (mer om det sen i krystskedet). Jag kunde äntligen sitta upp i sjukhussängen och prata med ”mina gäster” (sjukt nog såg jag mig som nån slags värdinna under förlossningen och ville liksom stå för underhållningen när de ändå var där i så många timmar bara för lilla mig), jag slutade kräkas och jag kunde till och med hasa runt i korridorerna på nån slags gåstol och titta på en äggsamling som nån specialistläkare snöat in på och nu ställde ut i glasmontrar i korridoren (och där har vi min mans framtid alltså, om trettio år kommer han vara en sån som samlar på ägg).

Epiduralen? ++++++++++ av fem möjliga. Älskar’t. Nobelpris på den. Jag fick alla fyra omgångar som man får lov att ta (en dos varar i ca 2 timmar) och trots att de fick sätta in värkstimulerande dropp i slutet så ångrar jag det inte en sekund. Att värkarna stannade av berodde liksom mer på att jag blev så avslappnad att jag kände hur trött jag var – och då somnade jag. Stående, sittande, liggande – jag somnade överallt. Jag var så vansinnigt jäkla slut. Och varje gång jag somnade så stannade värkarbetet upp, och då låg jag där framstupa över en saccosäck och dreglade i godan ro utan att det hände ett dugg. Och det värkstimulerande droppet fungerade ju finfint ändå.

Så från 07:00 till 15:00 hade jag ett himmelrike. Sen? Sen var det arbetslagsbyte igen, jag fick tre kvinnor av den gamla skolan vilket nog inte alls var en hit, födde nästan Leo i ett plåtbäcken, knäckte svanskotan, vrålade jag dööööööööör!!! och blev förhoppningsvis förvandlad till en sextonåring igen när en prao satte stygnen – allt på 45 minuter. Och innan dess kom Dag med Kanal 5, en av Annorna försöker sätta kateter och jag försöker få den andra Annan att bara ta tag i hans hår lite och dra ut Leo, när det ändå var så nära liksom.

Men det tar vi nästa gång, tycker jag.

Nu var klockan runt fyra på morgonen, och det första arbetslagsbytet gjordes. In i rummet kommer de två Annorna samt en sjuksyrra; ett par unga underbara tjejer som fnittrade glatt åt förlossningsbrevet, skojade med Nelly och mannen samt tog hand om mig på det absolut bästa sätt jag kunde tänka mig (= gav mig droger). Nu började nämligen de tre jävligaste timmarna av hela förlossningen.

I ärlighetens namn var det nog bara de här tre timmarna som var jobbiga, från 04:00 till 07:00 när epiduralen äntligen sattes och jag kunde bli som folk igen. Krystskedet var jobbigt men på ett annat sätt (kommer till det sen) men de här tre timmarna hade jag förbaskat jäkla ont. Det ska jag inte hymla med. Jag vet att det finns kvinnor som menar att det inte är så farligt och all heder åt dom, men jag blev så sjåpig att det var inte klokt. Och det förvånade mig lite. Jag trodde nånstans att jag skulle klara smärtan bättre än vad jag gjorde. Där på slutet körde jag hela nä jag orkar inte, snälla, vi skiter i det här nu-kortet hängandes på mannens arm och med hela fejan begravd i lustgasen.

Och då kommer vi till lustgasen.

Alltså tjejer… jag HATADE lustgasen. Och ja jag vet att det finns mängder som älskar den och kommer att försvara den med näbbar och klor, men det finns inga rätt eller fel i sånt här – bara upplevelser. Och det här är min.

Lustgasen, ja. Mhm. När Annorna började prata om lustgas blev jag eld och lågor, för Petidinet hade ju börjat klinga av och jag var fullt och fast övertygad om att lustgas var da shit och att allt i hela världen skulle bli helt fantastiskt bara jag fick klistra fast ansiktet i den där masken och inhalera livet ur mig.

As if.

Den. hjälpte. inte. ett. skit. Inte på mig iallafall. Jag drog i mig den där gasen som en astmatiker men det enda den gjorde var att jag pratade som ett fyllo och blev ännu mer snurrig, så då låg jag där i fosterställning och försökte fokusera blicken och var som en sjösjuk Darth Vader och då och då var jag tvungen att vingla bort och kräkas lite till. Nu vet jag ju inte om det var tröttheten eller smärtan eller gasen som fick mig att kräkas (eller spinean, jag hade hört Susanne på jobbet prata om den där helvetes spinean så jag var hela tiden sjukligt intresserad av om han hade passerat spinean eller inte trots att jag inte hade riktigt koll på vad det var) men en sak kan jag säga och det är att på mig var den där gasen bara ett stort slöseri av skattepengar. De där tre timmarna skruvade dom upp den mer och mer och jag hatade den mer och mer, och jag var fullt och fast övertygad om att lustgasen var nåt jäkla placebopreparat som nåt smart företag lanserat som ”Världens Grej” och unisont fått all världens kvinnor att gå på – men mig lurade dom inte. Jag sög och sög och sög och höll andan och allt man skulle göra, men icke. Det slutade med att jag fick kasta den ifrån mig efter kulmen på varje värk och svära lite, men när det var dags för nästa värk satt jag trots allt fast i den där mojängen ändå och sög. Fallifall liksom. Men det enda den gjorde för mig var att jag fick chansen att koncentrera mig på något annat under värken. Thats it. Så lustgasen? Den får + av tio möjliga. Fi.

Så på frågan om det gör ont att föda barn säger jag ja. De tre timmarna gjorde ont. Klarar man av det? Absolut. Blir det bättre? Absolut. Tänk att jag ändå kunde blogga större delen av förlossningen med undantag för krystskedet och de här tre timmarna, så jag tycker absolut inte att man ska bli avskräckt från att föda barn. Det är inte det som är meningen med min förlossningsberättelse. Men jag tänker inte heller skriva att jag låg där och filade naglarna och sa hummmm vid varje värk som om det var ingenting, för så var det inte och jag tänker inte sätta prestige i det eller framställa mig själv som nån slags superkvinna. Jag hade tre jävliga timmar. Tre.

Sen kom Ola.